I följande avsnitt har jag tankar att berätta korta anekdoter och händelser ur mitt liv,min familj etc,
Hoppas att det skall bli intressant läsning,det är ganska många sidor, så en viss uthållighet fordras.Mycke nöje !

En av mina söner sa en dag,farsan vad gjorde du innan vi föddes,du har berättat en del men vi vill veta lite mera.Detta är upprinnelsen till att dessa minnesanteckningar blivit till för att mina barn skall kunna berätta för barnbarnen vem och vad farfar är och gjort. Jag och Elvis Presley födda samma år dvs.1935.Nils Erik Ohlsson var namnet har alltid blivit kallad neo. 

MINNEN:

Dessa minnen har jag skrivit vid 67- 70 års ålder, minnet är ju som bekant inte åldersfixerat, jag känner många Unga med dåligt minne. Skulle någonting  verka konstigt kan det i varje fall vara sanning. Dessa minnesanteckningar har tillkommit för att mina vuxna barn vill veta och berätta för mina barn-barn.

FAKTA:

Jag Nils Erik Olsson är född den 16 November 1935, jag brukar lite skämtsamt när någon frågar när är du född ? Så svarar jag Elvis Presley och jag är född samma år fast jag är född i Visby på Gotland som är Sveriges största ö.

Mina föräldrar Karl Vilhelm Olsson född i Bjerkvara socken i Blekinge 1888, min mor född Jakobsson Svea Maria föddes 1908 i  Vänge  socken Bjärges  på   Gotland. Vi blev 6 syskon tre av varje, några dog i spädbarnsålder. Äldste  är bror Sigvard f: 1926 död 2008, gift med Gun Britt (Gunna). Nästa är  Dagny   f: 1927 gift med Tage Nordin sedan i ordningen kommer Lisbet gift med Birger Ene (båda döda) en bror Bengt Gösta f.1934. Nu är det min  tur Nils Erik f. 1935. sist i syskonskaran Birgitta gift med Folke Karlsson (död) hon är född 1939.

Från min tidiga barndom kommer jag inte ihåg så mycket, enligt mina föräldrar så gjordes en resa till Karolinska sjukhuset i Solna. Jag har ett stort ärr i vänstra armvecket, jag hade fått någon infektion i kroppen, jag har alltid tyckt att de gjorde ett snyggt syarbete detta skedde när jag var ca 3 år.   

Mitt nästa minne kommer jag var drygt 4 år, då föddes min syster Birgitta. Jag och min bror Bengt blev lämnade på en typ barnstuga, det var en sån som man var kvar på över natten. Jag minns tydligt att föreståndarinnan var en elak tant. Första morgonen efter sömn, skulle man klä sig man fick låna kläder på hemmet och jag minns att jag skulle klä på mig i en korridor en trappa upp, det var ju i januari månad och kallt ute och kallt inomhus, så man skulle ha långa ribbstickade strumpor som man skulle sätta fast i ett livstycke med blyknappar. Det var inte lätt och jag lyckades inte klara det själv, den dagen började med stryk.

Far fick möjlighet att bygga ett s.k. barnrikehus , den svenska regeringen med statsminister P A Hansson i spetsen införde såna bestämmelser som innebar en egeninsats på som jag minns 20 % i arbete.

1942 fick min far denna möjlighet. Jag var med honom en gång, han skulle handgräva på grunden och det regnade fruktansvärt, han var inte glad. Tomten bredvid hade en som hette Kindberg, han var stallfurir på regementet I 18 han hade tagit hem hästar från regementet med en skopa som rymde ungefär ½ kubik körde han från ena sidan,  till  den  andra, på så vis behövde han bara gräva  sidorna för hand. Far bad om hjälp, men han var inte villig. De blev inte någon bra grannsämja senare.

Detta  år började jag småskolan som låg på Mellangatan i Visby, min första lärarinna hette fröken Smitterberg hon var mycket snäll mot mig.

 Vi  hade ju fattigt hemma på ”klinten ”, där jag är född, närmare bestämt på norra Murgatan25 ovanför S: t Maria domkyrka  .   

 Vår lägenhet var på 1 rum och kök och en hall med en klädkammare i varje ända. Senare fick jag tillstånd att bo i en av dem, det var jätteskönt. Jag kommer ihåg att det i köket var fullt av sängar, på natten, lägenheten var omodern, vilket innebar att i köket fanns en Husqvarna järnspis.

 Inne hade vi en potta. Det var jättekallt på morgnarna, men ibland hade vi råd att lägga in briketter ett slags kol och då höll ju värmen lite längre in på natten. skulle man uträtta andra behov än kissa fanns det en torrtoa ute på gården c:a 100 meter och alla kan ju tänka hur det blev en kall vinter med dessa behov.

I småskolan fick jag på lunchrasten gå och handla åt fr. Smitterberg, hon ville ofta ha 2 bullar som jag handlade på ett konditori (Shultzes) som låg några 100 meter från skolan på S: t Hansgatan där min äldsta syster Dagny jobbade som springflicka. Jag fick alltid en bulle av fröken. På den här tiden fanns ingen mat i skolan.

Ett tag fick vi inte gå i skolan den hade upplåtits åt flyktingar från Estland, man hade på halva skolgården satt upp ett högt staket, jag kommer ihåg att jag bytte till mig 5 rubel mot en svensk 5-öring(den var stor och av koppar.

Småskolan hade klass 1-2,någon gång på skolavslutning fick hela klassen komma hem till fröken på saft och bullar, det tyckte alla var fint.

Under andra världskriget kom mycket båtar till Visby hamn, en del med flyktingar, en del lastade råsocker, eftersom det fanns ett sockerbruk i Roma en socken 2 mil öster om Visby.

Allting var ransonerat, mina föräldrar fick ransoneringskort och mot dessa bruna kuponger fick man ut andra kuponger på ex. mjölk, bröd, smör, skor, tobak, kött mm.

Ibland efter skolan var man i hamnen och vid några tillfällen lastade man råsocker, det hände att röret som sprutade socker i lastrummet missade så en del kanske en halv kubik hamnade utanför luckkanten och då passade man på att knycka några kilo, man kom hem till mamma med det och i dessa ransoneringstider blev hon mycket glad, nu kunde hon baka.

År 1943 flyttade vi in i huset på 3-rum och kök, det var enormt med vattentoalett kylskåp och varmvatten, badkar. Det jag alltid var arg på var att s.k. finrummet bara kunde användas ibland, t.ex. på söndagarna när det var högmäss,a kl.11 då låg alltid farsan och lyssnade på den ensam i finrummet. Det  fanns bara en kanal på radion, efter nuvarande utbud går det inte att jämföra, varje dag på radion var det underhållningsprogram mellan 17-18 grammofontimmen, jag kommer ihåg att den alltid började med en marsch i övrigt var radion på, bara för nyheter.

Det planterades äppelträd på gården och vi hade några angorakaniner i bur, tomten gränsade på ena sidan till den smalspåriga järnvägen, (sista delen lades ner 1960)  med  ett dike emellan.  Jag blev bekant med en järnvägare, då stod en man på en av vagnarna där det fanns en manuell broms, genom min förmåga att finna lösningar så fick jag honom att sparka av några sockerbetor från vagnen ner i diket när tåget passerade vår tomt.

Dessa skar mamma i format som pommes frites och tillagade det i ungen, det var sött och våran godis på den tiden. Vi  var  ju  fortfarande fattiga och  något jag aldrig glömmer var att när kontot på månadsboken hos livsmedelshandlare Westman var utnyttjat skickade man alltid mig att förhandla om mera kredit, till mat oftast lyckades jag att få mat med mig hem.

Vårt hus låg på Brunnsgatan 23, det kostade 21,500 kronor att bygga. Det såldes senare 1947 för 27.000 kronor, då min mamma inte längre hade råd att bo kvar.

Det hände att mina föräldrar var bjudna på kalas, dagen efter var det som en liten fest för oss barn. Seden på Gotland var så då, att det bjöds ju på mycket kakor och man var tvungen att ta en av varje. De orkade inte äta upp allt på kalaset, men vid varje plats låg det en påse och det som man inte orkade, fick man ta med sig hem. Därför blev det lite fest även för oss barn dagen efter. 

Två somrar i rad under krigsåren fick jag komma ut på grönbete på kollo, fattiga stadsbarn behövde frisk luft i lungorna. Det var ett nedlagd barackläger som militären

hade haft. Föreståndarinnan var en riktig elaking, alla blev uppfödda på gröt, välling ,välling, välling, jag kan inte än idag äta havregrynsgröt eller välling. Vi åt ju mest ute vid långbord så jag kunde i en grop gömma lite. En morgon upptäcktes min grej och trots omvårdnaden om en igelkotte så lyckades jag inte övertyga ledarna, det blev bestraffning genom att diska ett antal gånger.

I augusti fick alla på kollis gå till skogen och plocka blåbär, det drygade ut godiskassan eftersom vi fick  25- öre  litern  vi plockade, sedan fick vi vara med om att äta dem också. Kolonin låg i Östergarn med postadress Katthammarsvik, ett hedersuppdrag var att hämta posten i Katthammarsvik, man körde en 3-hjulig flakcykel eftersom det ofta var många paket till ungarna på kollo. Man blev mycket popular när man kom tillbaka och det var skönt att ibland få lämna området ett tag.

En söndag på sommaren fick föräldrarna besöka sina barn, mamma var den som kom, en del barn fick inget besök och det blev naturligtvis ledsna. Pappa kom aldrig och lika bra var det för vi kom i varje fall inte så bra överens.

En sommar i juni var det minusgrader och i närheten av kollot fanns det en grund liten insjö. Det  är enda gången i mitt  liv  som jag  upplevt  is  på en sjö i juni månad, vi kallade det för gungis eftersom den bågnade när man sprang över till andra sidan, man måste vara snabb för annars så jumpade man och hade man kommit tillbaka blöt, då kunde man räkna med stryk. Disciplinen uppehölls ofta med den metoden, vilket jag redan då ansåg jag det var förkastligt.

Det hände några gånger att pappa skjutsade mig på sin cykel det var ju ändå 3-km till skolan från vårt hem. Vårt klassrum låg högst upp på vinden och min bror Bengt Gösta gick i en klass bredvid min, han fick gå i en specialklass bara för att han inte kunde skriva med höger hand s.a.s. den rätta handen. det ansågs vara helt avigt  och man betraktades som lite bakom om man var vänsterhänt. Idag skulle myndigheterna få ett stort arbete med tjänstefel för dessa personer som utövade sån makt.

I skolsalen hade vi en skamvrå, så gjorde man något dumt fick man stå där, i hörnet längst bak i klassrummet med ryggen mot klasskompisarna, det hände ofta att jag var den som utnyttjade detta utrymme, målningen i hörnet hade börjat flagna så jag hjälpte till att avlägsna en del gammal målning, alla kan ju tänka sig bestraffningen.  

Till jul var det vanligt att vi arbetarbarn kunde få möjlighet att få någon form av klädesplagg eller skor. Jag var en av de som fick ett par pjäxor skänkta av Frälsningsarmén. Det var under stor press i klassrummet, då man fick gå fram för att hämta pjäxorna, man märkte klart klasskillnaden, utpekad som fattig, vilket aldrig kan vara brottsligt, men, det tog hårt.

Om man pratade dialekt i skolan så var det linjalen som smällde fingrarna  och dessutom skamvrån. Till skolan fick man ha med sig smörgåsar, vanligen hade jag två, i skolan fick vi mjölk eller choklad i ett klassrum fick vi detta utspisat. Vi som var fattiga kunde få möjlighet att äta riktig mat på Hulda Karlsson matservering på Skeppargatan, om man skötte sig kunde man få en matkupong, ena veckan var den blå och andra veckan var den skär med texten matkupong. Det var fröken som delade ut matkupongerna.

Det var minst 2 kilometer till Huldas matservering på Skeppargatan, så om man fått en kupong, fick man god och närande mat. Gjorde man bus i skolan,

                      . 

I skolan fanns det en viss musikundervisning , men den var frivillig och efterskolans slut, en skolorkester fanns det också. Jag var intresserad av musik och hade en bra sångröst, en dag fick jag möjlighet att testa in för ett musikinstrument. Jag klarade teorin, och skalorna och det bestämdes att jag skulle få vara med i musikundervisningen 2 eftermiddagar i veckan.

Musikläraren bestämde att jag skulle passa att spela valthorn. Ett sådant instrument blev jag tilldelad och glad i hågen kom jag hem, man var ju tvungen att öva på musikläxan hemma. Men, till min stora besvikelse sa min pappa NEJ! Jag var ju tvungen att träna på mitt lånta valthorn och trots att vi bodde i villa så fick jag inte blåsa hemma Och det förlät jag honom aldrig, så var den musikaliska epoken i sin linda slut.

Det hände att vi någon gång hälsade på morfar och mormor, Oskar och Terese Jakobsson i Vänge dom bodde kvar på den lilla gården där mamma var född. Min mamma hade 2 syskon, en bror Folke och en syster Frida. Det var alltid roligt på landet, de hade en liten lantgård så vi fick äta oss riktigt mätta dom söndagarna, min morfar var alltid snäll mot mig.

Där kom vi, familjen, från rälsbussen och tillbringade hela söndagen hos morföräldrarna. Jag besökte min morfar på långvården senare innan han dog. Mormor var en riktig krutgumma, det stod i tidningarna att hon hade gått den årliga riksmarschen vid 90 års ålder. Hon flyttade sedan hem till sin andra dotter, vid 93-års ålder skulle hon upp och kissa på natten och hon bröt lårbenshalsen.  Hon hamnade för första gången i sitt liv på lasarettet. Det sägs att hon dog av rena förskräckelsen och matvägran.

Vi åt ofta vid 17-tiden maten bestod under kriget ofta av havregrynsgröt. Jag hade svårt att få i mig gröten och min bror ändå svårare. Man fick inte lämna bordet förrän maten på tallriken var uppäten. Jag satt och åt, kanske någon timme och pinade i mig gröten, det hände att jag sprang ut och kräktes upp allt. Min bror kunde sitta 3-4 timmar och alla kan ju tänka hur den kalla gröten smakade. Blev det gröt över så stektes den dagen efter och var då ännu oaptitligare.

Vi bodde ju 3 km utanför stan , någon kilometer längre ut fanns det en liten bondgård, som hade kor och hästar. En liten bit från vårt hus fanns det en som vi kallade kohagen, där släpptes korna ut på sommaren.

Vi byggde och en liten fristad där en rätt stor koja, Korna hade ett vattenhål (brye) som vi ibland badade i det kändes fritt att inga föräldrar fanns på plats.

Efter skolan var jag tidningsbud , jag fick hämta tidningarna vid 3-tiden nere vid Gotlänningens tryckeri. Jag hade ett område som bestod av bara villor och små gårdar – 115 ställen och ganska så glest mellan husen området hette Furulund. Det var i början av detta område som Tage Nordin bodde, han gifte sig senare med min äldsta syster Dagny. Det var kämpigt att dela ut tidningarna, men å andra sidan tjänade jag 15: -kronor i månaden och det var mycket pengar då. Samtidigt slapp man ju bråket med farsan eftersom jagkom hem senare.

Under världskriget var det mycket konstigt som hände, jag kommer ihåg en dag nere i hamnen, då det kom i en båt från Tyskland med sjuka och skadade, döda människor. Vi var många barn som var nyfikna, men dom spärrade av för smittoriskens skull, men vi var några små snabba som kom väldigt nära båten och jag var en bland dem.

Mina två äldsta systrar Dagny och Lisbet var med i Frälsningsarmén, s strängmusik, jag kommer inte ihåg om jag någonsin hörde dom spela. På så vis fick jag och min bror gå i söndagsskolan, kl.10.00 började den. Jag var egentligen bara road av berättelserna, man hade stor sandlåda med figurer i samtidigt som man berättade ur bibeln. Det stora plusset var annars att man fick saft och bullar innan man gick hem.

Det finns ett uttryck ”Du röker som en borstbindare”  jag har alltid förknippat borstbindare med 2 ostsmörgåsar och chokladsoppa. Genom en kompis snappade jag upp att under hösten kunde man vara med i statskyrkans kvällsverksamhet på tisdagar och torsdagar, så jag har faktiskt bundit en del rotborstar utan att röka. Varje gång vi var där fick vi alltid 2 hårda ostsmörgåsar och varierande soppor till. Om jag minns rätt, såldes dessa borstar på kyrkans basarer som man ibland anordnade.

Vid ett besök på Gotland sommaren 2006 fick jag möjlighet att fråga efter fotografier på släktingar, eftersom jag varit så länge bosatt på den här sidan av Sverige. Jag fick möjlighet att med Tage och Dagny gå igenom deras fotoalbum.Lyckan blev stor när jag fann fotos att använda till att komplementera mina minnen. 
 

Det är en glädje för mig att Tage och Dagny hade ett kort av mormor,det är det enda foto som jag sett av henne.Denna krutgumma var alltid lite kärv mot oss barnbarn,en bestämd gumma med ordning och reda.

En riksdagsman Georg Petterson som var vald för Gotlands län, socialdemokrat skulle vara den som följde med. Vi kom till Visby flygplats det var blåsigt snöoväder. En rödmålad DC-3: a –3 motorigt stod startklar för att åka till Stockholm, Bromma. Jag tror att det tog c. 2 timmar att flyga. Riksdagsmannen hade en kvinna med sig, jag har senare förstått att det inte var hans fru, de satt och kramades ofta.

När vi kom till Bromma bar det av i taxi det var ju mörkt och informationen om vad som skulle hända, var vi skulle åka var obefintlig, det kändes lite otäckt, konstigt att vara så ovetande om denna resa.

Vi kom fram till ett ställe efter drygt en timmes resa, jag hamnade i ett hus på andra våningen, det var mörkt ute men, inne var det varmt och ljust, det var 3-sängar i rummet, två andra grabbar låg i sina sängar, vi skulle bo ihop. Den natten sov jag oroligt i min nya miljö och vad jag upplevt med resan.

Nästa dag fick jag reda på var jag befann mig. Frälsningsarméns skolhem för pojkar. Jag blev tilldelad ett nummer XXXXVIII var jag befann mig geografiskt hade jag inte en aning om.

Klockan 8.15 började jag skolan , det var en separat skolbyggnad med 3 klassrum,  i det ena rummet  gick 1 och 2 klass i det andra gick 3 och 4 klass och i det 3: e klassrummet gick 5 – 7 klass. Efteråt vet jag att det var en grundskola B-form. Jag fick en fröken Andersson en mycket snäll människa, jag som inte var van vid det undrade om det var riktigt.

Nu  fick jag flera klasskamrater , det uppstod ett stort problem, de andra kom

ju från olika delar av landet och jag med mitt gotländska tungomål kunde inte göra mig förstådd, jag sa inte många ord på närmaste månaden, utan jag försökte lyssna på kompisarna hur de pratade. De gav mig smeknamnet (katten).

Så småningom kom man in i rutinerna, med mattider vuxna som, jobbade med olika saker det var en stor egendom med mangårdsbyggnad på fastigheten 3 hus i olika storlekar och snickarverkstad. Senare fick jag också veta att det fanns ett lantbruk och en handelsträdgård, som låg c: a en km från skolan. Så det var ett stort område. Nu har jag också fått klarhet vad jag befann mig geografiskt.

På Färingsö, närmare bestämt i Hillersjö socken i Färentuna. Skolhemmet var för pojkar och ägdes och drevs av Frälsningsarmén, Sundsgården var namnet.

Det fanns en rektor som hette Arnold Bernsten hans fru var husmor, de hade 2 flickor och bodde i mangårdsbyggnaden. De hade officerstiteln Brigadör som är hög titel inom armen. Alla högre tjänster på Sundsgården innehades av officerare inom armen.

Skolan tog sin tid och sedan vi hjälpt till med olika sysslor på gården var det fritid, på vintern spelade vi bandy. Jag kommer ihåg mina första skridskor. Det var första julen på hemmet, mamma hade skickat paket till mig, för den julen kom jag inte hem. Det var ett par ¼ - rör, man skulle ha vanliga pjäxor, främre delen var rörlig och man hade en liten vev som man använde att skruva fast  pjäxan med, bak fanns det läderremmar som man spände upp över vristen. det var jätteskönt att få byta ut järnskridskorna som inte var lika snabba att åka med som dessa rostfria rör. Det fanns också ½ rör. helrör var med fast pjäxa.

All personal tillhörde inte Frälsningsarmén, de som jobbade i kök, lantbruket eller handelsträdgården var inte aktiva så, utom basen för jordbruket, han var major Larsson. Man fick lära sig mycket nya saker.

Han som var mäster i trädgården , där jag trivdes och var mycket, han lärde mig att knyta vassmattor, vassen kapades vid stranden på vintern De är  c: a 2 meter långa, man fäste 3 st. hampasnören lodrätt från taket, en i mitten och de andra 2 med jämt mellanrum. På varje lodrätt snöre hade man ett nystan, Man tog en 2-3 vasstrån la dem vågrätt gjorde en ordenlig knop, så fortsatte man tills mattan var ungefär 2 meter. Dessa användes att lägga över plantorna i drivbankarna utomhus.

Mäster, som han kallades satte mig också att skola om plantor i växthuset, det var ett tråkigt arbete, men när de sedan t.ex. slanggurkor planterades slutligen i växthuset och blev stora då var jag stolt. Mäster bodde i en röd stuga med vita knutar och bjöd oss pojkar som jobbade i trädgården ofta på saft och bullar hemma hos sig.

Vi hade ju obligatorisk kristendomsundervisning på schemat i skolan och bordsbön var ett måste. Jag upplevde många gånger fina och spännande stunder, det var när det  kom  ut någon officer i Frälsningsarmén som var missionär. De berättade så spännande saker från de länder de arbetat i, det var oförglömliga stunder.

De hade en scoutkår på gården , en undergrupp var något som hette vargungarna där fick man börja, så småningom avancerade jag till ledare för en patrull. genom intresse och vissa prov fick jag detta förtroende. Man fick lära sig praktiska saker, som kompass, läsa karta, hur man gör upp eld, knopar, baka pinnbröd, ja många praktiska saker som jag senare i livet har haft glädje av.

Senare när ja blivit lite äldre så var det scouterna som gällde. Det var mer avancerade prov, man fick märken på vänster arm, vi fick gå ut på hajk, med övernattning och överlevnad. Ibland fick vi åka på läger och träffa och tävla

mot andra scoutpatruller. Det var spännande och äventyrligt. Det är många minnen jag aldrig glömmer.

På sommaren spelade vi fotboll, engelsk brännboll, badade och fiskade och gjorde många roliga saker. Jag trivdes ganska bra och det gick bra för mig i skolan. Mina betyg förbättrades för varje termin. Det var disciplin på skolan, så det gällde att göra det som man blev tillsagd, jag gled med ganska bra. Ibland fick man lite bonus, det kunde bestå i att man fick åka några varv med Dodges m-36 en brun bil med plyschsäten som var mjuka. Han som körde bilen hette Arne Henning han var kapten och svarade för en del verksamheter. De hade också 2 barn en pojke och en flicka.

Rummen i huset som jag bodde i, fick vi naturligtvis grovstäda och hålla ordning i längst ner i ett rum bodde en fritidsledare, han var föresten Norrman och han rökte en böjd pipa.

Vid kyrkan i Hillersjö låg en livsmedelsbutik ovanför en hårsalong. Ibland var vi och handlade i butiken det var alltid någon av kompisarna som hade lite pengar. Gubben som hette Westberg var en liten senig gubbe med glasögon, han gick lätt att distrahera om man var några pojkar i 11-  års åldern.  Det blev ibland lite småsnatteri.2 lösa Boy cigaretter utan filter kostade 17-öre.

År 1948 öppnade Gustav Jonsson ,Skå Gustav ett hem för s.k. svåra barn. Ibland spelade ni fotboll mot dem. Vi  tyckte att dom som bodde där hade stor frihet att göra som dom ville, dom kunde svara åt personalen och bete sig hur dumt som helst, utan att få någon bestraffning. Vi tyckte det var konstigt, men så var ju den nya fria barnuppfostran enligt Skå-Gustav.

Det hade nu gått några år på Sundsgården, någon gång fick jag brev från mamma, men annars saknade jag inte henne eller mina syskon speciellt mycket. Jag var ju rätt så engagerad i mycket saker på skolan. Jag fick alltid vara med och sjunga på terminsavslutningarna, eftersom jag hade bra sångröst, jag hade ett litet a i sång och på den skalan som då gällde var det näst högsta betyg.

Året 1948 började  jag  i  7: e klass. Vi hade i den klassen fått en lärare som hette Sandberg och kom från Skutskär, han hade varit elitspelare i bandy i Skutskärs a-lag så han var väldigt bra och krävande i gymnastik, så det blev mycket bandy den vintern, på Mälarens is.

Det hände på vintern att vi hade snöbollskrig på gymnastiktimmen. Magistern som man var tvungen att titulera honom gjorde ett streck i mitten på en plan, vi delades upp i två lag. Vi fick tio minuter på oss att göra snöbollar, man ville ju göra dem så hårda som möjligt, varje lag la upp ett lager, så var matchen igång. Magistern var med i det andra laget, så jag försökte att träffa honom med en snöboll och det gjorde jag.

Tyvärr så blev jag träffad av magistern av en boll som han kramat och den var ju mycket hårdare, så det sved ordentligt ( hämnden är ljuv).

Det var mitt sista år i skolan och på våren 1949 började vi konfirmationsundervisning i Färentuna kyrkskola. Prästen kallades för gröna faran, för att han körde så våldsamt med sin lilla gröna Renault. Till pingsten konfirmerades vi i Färentuna kyrka, man hade muntliga frågor men, prästen sa i förväg vilka frågor man skulle få. Det lät ju bättre för åhörarna när konfirmanderna kunde svaren.

Vi var 12 pojkar och 2 flickor i gruppen, dom flesta från byarna runtomkring, jag tror vi var 5 st. från Sundsgården. Jag hade fått min första kostym en blå garbardinkostym. Min mamma kom till konfirmationen och det var jag mycket glad över. Hon hade sparat ihop till en klocka åt mig i present, den var av franskt ursprung, tyvärr var det ingen bra klocka, den befann sig under mesta garantitiden hos dem som hade sålt klockan.

Nu var det bara några månader kvar i 7:an och tiden gick verkligen fort, Jag arbetade i trädgården hos mäster Andersson och fick följa växtligheten, Vi slutade skolan i början av Juni med examen och den Blomstertid nu kommer. 

Väl hemma igen, nu bodde vi återigen på Murgatan i en etta. Vi var nu bara 3- barn jag min äldre bror Bengt och lillasyster Birgitta. Det var lite ovant att höra så mycket gutamål, själv hade jag varit tvungen att lära mig stockholmsdialekten.

Hemma  i Visby fick jag börja söka jobb jag var ju bara drygt 13 år, så det var springpojksjobb som gällde. Till slut fick jag ett jobb, det var på Lundgrenskonditori Lunkans.

Jag började en måndag, det låg på S: t. Hansgatan ovanför Speckrum.15 kronor i veckan var lönen, mest fick jag använda en 3 hjulig schascykel, det var inte så mycket bud i veckorna. Familjen Andersson drev kondiset, han var periodare och hon snål. Det var några anställda i bageriet och en äldre dam i köket, som kokade kaffe m.m. fick aldrig färskt bröd till kaffet i köket, utan gårdagens wienerbröd, som var ganska torra. Fru Andersson var som sagt mycket snål.

Min första uppgift när jag kom på morgonen, var att göra muffins, röra till en smet och fylla formarna. Det var svårt att jobba och känna den ljuvliga doften av färskt bröd från ugnen, som Dolle Mutas skötte, han var föresten svenskbybo och dragpelare. Svenskbyborna hette ofta Mutas, Utas, Buskas och liknande namn. De flesta hade kommit från Dagö Estland under kriget.

Det hände att Dolle slängde åt mig ett varmt wienerbröd, skulle gubben komma och se det, så blev det liv i bageriet. Han var riktigt dum en gång med damen i köket och klappade till henne, det var en fredag. Jag blev riktigt förbannad och kastade ett tefat på gubben, så det blev att lämna kondiset, gubben ville aldrig mera se mig.

Man jobbade ju även på lördagar och då var det mest bud med glasstårtor till fester, bröllop m.m. Andersson fick det besvärligt denna lördag. Genom bud vädjade han att jag skulle komma tillbaka. Jag meddelade att jag skulle komma på måndag om jag fick 5 kronor till i veckan, det gick han med på och jag återanställdes, han var jättesnäll mot mig den närmaste tiden. Jag tror att jag jobbade på konditori  c.a11 månader.

Mitt nästa arbete var i Lindströms järnhandel , jag fick springa och hämta grejor åt järnhandelsbiträdena. Det var ett enormt sortiment, en stor gård och flera hus i många våningar. Allt från reservdelar till plogar, kaminer, järnbalkar, till skruv, bult, hushållsartiklar och hundratals andranartiklar.

Jag skulle satsa på biträdeskarriären , ett tråkigt och jobbigt arbete var i mellandagarna, då skulle hela lagret inventeras. Järnhandeln var stängd då. Varje skruv och mutter skulle räknas, jag kom på att det var lättare att räkna ett antal och sedan väga dem, men disponten Stenbom som var chef var en gammalmodig gubbe, så det gick inte att införa något nytt sätt.

Det hände ibland att på lördagarna när bönderna kom in, så satt de inne på kontoret med disponenten Stenbom, hans son jobbade som biträde i affären,han var föresten en duktig handbollsspelare i VIF,s lag. Järnhandeln som låg nära stortorget, hade fått besök av bonden, han hade köpt ut sin spritranson och både han och chefen var lite berusade. Det var ransonering och motbok, året var ju 1950. Det var vanligt att arbetare hade 1 liter i månaden, bönderna hade i regel 2 liter. Någon starköl fanns ej på systembolaget, utan det köptes vanlig pilsner i livsmedelsaffären i flaskor med kork. Motboken upphörde 1955.

Det var bra lördagar, jag blev kallad in till chefen och han gav den beställning som bonden skulle ha. När jag kom tillbaka med det beställda varorna, så kunde jag få en hel del dricks av den något berusade kunden.

Min karriär i järnhandeln slutade efter ungefär 1 år, jag var nu åter arbetslös och 16 år.

En dag kom det ett brev till mamma från åklagarmyndigheten i Stockholm, jag var naturligtvis nyfiken, men mamma ville inte visa det för mig.

Jag   letade efter arbete , jag ville ju tjäna lite mer pengar.  Genom  en kompis som jag  spelade fotboll ihop med i Visby  Idrottsförening VIF, fick  jag reda på att man kunde jobba extra i Visby hamn. En morgon vid ½ 7 tiden följde jag med honom till hamnkontoret, man var tvungen att vara alert, de ropade upp, vilka arbeten som fanns kvar, när de ordinarie och extra ordinarie hade fyllt upp de jobb som stod på listor.

Jag hade tur att få ett kort jobb . Det  bestod i att när passagerarbåten från Nynäshamn kom i klockan 7 skulle ett gäng på 6 man börja med att bära postsäckar, oftast var det också några bilar, som skulle vinschas i land, båtarna gick ju med ånga också vinscharna.  Kl. 9 var  det  frukost, men det här jobbet var redan klart. Lagbasen lämnade in lönelistan på gubbarna och det som var bra var att man fick lön kl.12 samma dag om jobbet var klart till kl.9. Min första lön som stuveriarbetare blev 21:15 öre, man fick det i ett litet brunt kuvert.

 Det var fantastiskt , jag tjänade nästan lika mycket på 2 timmar som jag gjorde i järnhandeln på en vecka. Jag arbetade som stuvare i Visby hamn i nästan 2 år. Jag hade under tiden avancerat till extra ordinarie och fick då förtur till jobben. Det året blev jag sjuk, jag fick så ont i högra sidan, jag fick åka in på Visby lasarett. Det blev 4 dagar där för observation, det enda jag fick under dessa dagar var vatten, ingen mat. Det konstaterades att jag blivit angripen av TBC tuberkulos i högra njuren. Jag fick inte arbeta på 3 månader,  då fanns det ej sjukförsäkring i Sverige, någon medicin som hette PAZ fick jag äta, det såg ut som strössel, ljusgrönt, liknande sånt som man dekorerar tårtor med.

Jag blev frisk igen och kunde börja arbeta igen i hamnen. Tiden gick och jag hade blivit 17 år. Vi hade flyttat från Klinten till Skeppargatan 8. Min mor hade genom en bekant fått hyra ett litet gårdshus på 3 rum och kök, jag fick nu eget rum med egen ingång, en enorm standardökning.

Min  bror Bengt Gösta arbetade i en elfirma på Adelsgatan. Han råkade ut för en olycka, han skulle hämta något på lagret en trappa upp, det var en brant trappa. När han sprang ner igen slog han huvudet i en tvärslå. Det konstaterades senare att han slagit sig så att det blivit en ruckning i järnbalken, vilket resulterade i att han fick epilepsi. Han var bara 16 år.

Några år senare blev han sämre och måste komma in på sjukhus, Stora Sköndal i Stockholm. Han blev patient på olika hem och sjukhus resten av livet. Vid ett tillfälle då jag och min andra fru Solveig var på Gotland, besökte vi honom på Follingbo sanatorium, han kände knappast igen mig och kunde inte prata, jag hade gitarren med mig och spelade några visor för patienterna i dagrummet. Min fru berättade efteråt att han i varje fall höll takten med handen på hennes arm. Han dog vid drygt 50 års ålder.

Jag är nu 17 år och genom en annons i lokaltidningen kunde jag läsa att de behövde folk inom armèn. Man kunde göra värnplikten i förtid när man fyllt 17 år. Det var ju inte så fast arbete jag hade i hamnen och jag hade redan bestämt mig att lumpen skulle jag göra.

Man skulle ställa in sig på regementet I18 på Visborgsslätt för att genomgå tester om man var lämplig för befälsskola. Det var många olika tester Jag blev godkänd att göra militärtjänsten i förtid, den skulle vara i 10 månader och 20 dagar. Jag ryckte in i det militära i mitten av maj 1953. Vi var 13 st. befälelever som skulle vara tillsammans, en del grabbar från landet och resten från stan.

Två av mina tidigare kompisar från fotbollslaget VIF var också med i denna befälsskola, Lasse Berg och Acke Engström, det var ju en överraskning för mig. I det militära fick man ju ordentligt med mat varje dag, frukost, lunch och middag. Jag åkte hem mest i helgerna. Klockan 22.00 skulle man vara inne på regementet på vardagar, lördag och söndag hade man nattpermission. Jag minns att när jag kom ut till luckan på söndagskvällarna hade mor min gjort smörgåsar och en flaska med rabarbersoppa, mycket gott.

Sommaren och hösten 1953 förflöt med övningar och övningar till julen blev vi befordrade till vicekorpraler, den lägsta befälsgraden i det militära, ett streck guldfärgat på vänster arm. Då var man lite stolt när jag kom hem och visade det. Nu gick vi in ett nytt skede. Vi fick praktisera på trupp d.v.s. ha övningar med de värnpliktiga, ibland kunde det stöta på patrull eftersom vi var yngre än soldaterna. I mars var befälsskolan klar och vi muckade som korpraler 2 streck. Muck betyder militär utryckning civila kläder.

Vi hade alla fått en förfrågan om vi ville fortsätta i det militära som fast anställd. En del skrev på papper om detta bl.a. jag. Det innebar att jag var anställd med en månadslön på 578 kronor i månaden, så mycket i lön hade jag aldrig haft. Man kunde hyra ett rum på regementet 60 kr. i månaden, matkuponger fick jag köpa, det kostade 1.10 per måltid, frukost, lunch och middag, alltså 3.30 per dag. Det får man säga var billigt, vi åt i en särskild liten matsal för underbefäl, alla kategorier befäl hade olika utrymmen.

På det här jobbet hade jag en månads uppsägning, som de flesta statliga jobb. Jag trivdes ganska bra och hade nu möjlighet att hjälpa mamma med hyran på huset. Under sommaren var livet underbart, det var första sommaren som jag hade lite pengar att roa mig för. Jag hade inte tänkt  fortsätta i det militära, utan de berodde på att jag inte hade något annat. Under tiden sökte jag andra civila jobb.

I oktober 1954 slutade jag på regementet, min militära bana varade i 7 månader. Jag hade genom brev fått svar på ett jobb i Nynäshamn på Nynäs Petroleum. Jag hade fått ta körkort på bil i det militära, det kostade mig bara 18. kronor i stämpelavgift till länsstyrelsen. Som 18 åring äntrade jag landgången för resa till det nya jobbet i Nynäshamn.

Efter 30 år hade några av lumparkompisarna som var kvar i aktiv tjänst Arne Hedman, Acke Engström, Lasse Berg och Tryggve Westberg, han var chef för hemvärnet som ingår i totalförsvaret. Vi samlades utanför kanslihuset kl. 09.00 på lördag morgon.

Vi tog emots av regementschefen , när vi sedan kom i på kaserngården kom det en flöjtspelare som var chef för museet, vilket numera var inrymt i gamla matsalen.Han spelade I 18,s regementes marsch.

Vi intog sedan den nya matsalen och utspisades med sammanslagen frukost, militärt innebar det att man tog med sig smörgåsar, kaffe i termos, allt i en mattornister. Vi lastades i en buss och fick göra en tur genom de olika övningsplatserna, vid varje stopp berättades anekdoter vad som hade hänt för 30 år sedan. Ett stopp fick vi skjuta  med  AK 4 i en s.k. tävling.

Ett besök på radarstationen med  föredrag och koll, där man kunde kontrollera All båttrafik i hela östersjön,fantastiskt intessant detta besök.

Resan fortsatte ny till FBU läger på Fårö . Den som var chef för detta läger var en nybakad fänrik som vi hade haft under grundutbildningen för 30 år sedan, han hade naturligtvis stigit i graderna.

Vi installerades 2 i varje rum ,jag tillsammans med en kompis som nu bodde i Eskilstuna och hade ett MC-museum där.Efter en stund kom vår gamla kompanichef  P S  Wallin då löjtnant, men, nu pensionerad överste från Karlstads regemente. ’jag skall bara kontollera bäddningen’ var hans kommentar, min var vill du ha en visky. De militära ränderna går aldrig ur.

På kvällen var det middag och Tryggve hade skrivit en vers om alla tolvs egenskaper,Serganten Pettersson, liksom överfuriren var närvarande,en av lumparkompisarna hade dött. Vid middagen utdelades en medalj av Lasse Berg som var regementets idrottsofficer till var och en av befälseleverna av 1953 års grupp. En stor byse hade inköpts som någon skulle förvara i 5 år,då

nästa träff skall äga rum.

Dagen efter Söndag blev det hemfärd med båten till Nynäshamn. Vi hade avsslutat återträffen med lunch på en krog i Visby. Det blev ett roligt minne.

Regementet är numera helt nedlagt 2004 .

Jag har ju flyttat runt en del.På varje ställe som jag har bott oavsett förhållande,gift,förlovad eller skild i familjelivet. Dagny och Tage har alltid tagit kontakt och kommit på besök under alla år.Dom har aldrig lagt sig i mina val,vilket har känns bra .Dessa minnesantackningar och foton är ju en bra mätare på tidsålder och platser,roligt att försöka komma ihåg dessa minnen på ålderns höst.
                                                                   
Jag har under åren inte haft foton,där min mor finns med,men nu tack vare Dagny sommaren 2006 har ju kunnat få några.

Det är roligt att kunna komplettera mina minnen med dessa.

Jag kom fram vid 7 tiden på måndagsmorgonen och begav mig med det samma till den nya arbetsplatsen Nynäs Petroleum kallades för oljan. Nynäshamn hade 2 stora arbetsplatser, oljan och televerkstaden. Jag skulle få börja i bensintvätten, på personalavdelningen hade man ordnat med ett inackorderingsrum som jag åkte till efter jobbet. Det var på Heimdalsvägen hos en familj som hette Karlsson, han jobbade också på oljan.

Rummet kostade mig 75.kronor i månaden, Hyran skulle dras på min lön,  jag hade i veckolön 115.kr. så det var lite sämre än det militära.

Det var lite ovant i början , men jag kom snart in i jobbet, efter arbetets slut så gick jag hem till min nya bostad, ett knappt möblerat rum. Men det fick gå så länge. Man skulle inte störa, helst skulle man bara betala hyran och helst inte vara där, hyrestanten var lite grinig. Jag skulle någon gång skölja upp lite underkläder och en skjorta på toaletten och hyrestanten visade tydligt sitt missnöje. Det fick man inte göra. Jag bodde hos familjen Karlsson drygt ett halvår.

Jag fick sedan kontakt med en kvinna som var tillskärerska inom KF, hon bodde i ett hus med sin dotter Kaisa, som hade en liten flicka. Jag  fick där hyra ett bra rum för 60 kronor i månaden, genom lite hjälp med trädgårdsarbete, det var bra och närmare till jobbet. Jag tror att jag bodde där över 1 år.

Vi var många ensamstående ungkarlar som jobbade på de stora företagen, så småningom fick jag flera goda kompisar, efter ett tag gick jag med i Facket, så småningom blev jag vald som suppl. i styrelsen  för Fabriksarbetareförbundets avdelning inom oljan, som ungdomsrepresentant.

På söndagarna var vi ett gäng som alltid köade till KF restaurangen som hade smörgåsbord. Man behövde äta upp sig, restaurangen stängde kl.17 och vi var alltid de sista, så nu klarade man sig gott till nästa dag.

En dag träffade jag en kille som hette Brynolf Bylund , han var föresten från Kramfors, Han var någon sorts programledare i SSU Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, han sysslade med typ kabaréer sångprogram och skrev mycket egna texter till revyer. Senare en nyårshelg var jag med Brylle hem till hans föräldrahem strax utanför Kramfors. Jag hade köpt min första gitarr på postorder med tillhörande kurs av Karl Olof Finnberg,  den  kostade 65: - kronor. I ett uthyrningsrum fanns det gott om tid att träna.

NSDUK var förkortningen på klubben, fritt översatt till Näsduksklubben, jag förklarar senare. Brynolf kallad Brylle sa att klubben var på fallrepet och klubben skulle göra ett sista ryck, man var nedläggningshotad eftersom det fattades folk i styrelsen. På så vis kom jag snabbt med i styrelsen för klubben. Allt som hade med ungdomarverksamhet att göra ordnades genom SSU, Nynäshamn hade på den tiden ungefär 9. 000 invånare.

Snabbt avancerade jag till ordförande och värvade folk så att styrelsen blev fulltalig. Vi gjorde ett säsongsprogram för hela vintern och olika delmål för verksamheterna. Jag hade en ide att basverksamheten skulle var studiecirklar.

Vi startade också öppna möten, vi skaffade sponsorer för intressanta inslag på mötena, t.ex. Elise Ostessen Jensen. En intressant kvinna som pratade om sex och samlevnad. KF, fackföreningarna m.fl. gav oss pengar till dessa öppna möten.

Vi värvade på dessa möten många medlemmar, samtidigt startade det många studiecirklar i många olika ämnen, som idékunskap, om ekonomi, att lära sig tala offentligt, m.m. så småningom hade vi ca 10 cirklar med ungefär 100 medlemmar, det var en bra bas klubben. Jag kom på att göra en enkät bland medlemmarna. En fråga var, om du skulle genomföra något viktigt, vem  skulle du då vilja samarbeta med? På så vis kunde jag sammanföra de två eller tre som hade samma person som han eller hon gillade, medlemsantalet ökade kraftigt. Verksamheten utökades väsentligt genom denna kunskap.

SSU hade en expedition i gamla Folkets Hus, bakom en dörr hade sossarnas arbetarekommun sin expedition. SSU klubben kunde för en liten avgift ansluta sig kollektivt, vilket vi gjorde. På så vis hade vi möjlighet att gå på arbetarekommunens möten. Det var bra för där gick man igenom föredragningslistan för kommunfullmäktige. Fullmäktige hade vi den här tiden 29 mandat och sossarna hade av dessa 22 mandat. Alla beslut om kommunen fattades på arbetarekommunens möten, så det var viktigt att vara med där. Vi SSU are fick därigenom ganska mycket att säga till om och dörren till arbetarekommunens expedition låstes ganska ofta när gubbarna inte fått som dom ville.

Det hände mycket de kommande åren , ungdomsklubben ökade stadigt i medlemsantal, vi blev en faktor i samhället. Vi ordnade så att ungdomar fick en lokal att vara i. Varje år arrangerade SSU ungdomsdagar i Folkets Park kallat Rumba, dessa varade under 3 dagar och vid bra väder kom det mycket besökare, vilket resulterade en god inkomst för klubben.

Jag åkte direkt efter jobbet till adressen Centralvägen 1 C, Lundström stod det på dörren. Vi pratade lite om det ena och det andra, det visade sig att han skulle resa samma kväll till Gävle. Lägenheten var på 1 rum och kokvrå och badrum. Lundström hade bara ett problem, lägenheten var möblerad med bäddsoffa, linneskåp, bord och stolar, en fåtölj, köksutrustning. Han ville sälja det till mig, men jag hade ju inga pengar, men han var bussig och sa att jag kunde betala av efter hand. Jag var mycket lycklig i dessa dåliga tider med bostadsbrist.

Jag fick nycklarna till lägenheten och vi skildes, efter att ha fått hans nya adress dit jag skulle skicka pengarna för möblemanget. Nästa dag ordnades det formella med papper på personalkontoret. Insatsen var på 1.100 och hyran var på 90 kronor i månaden, för all lös egendom skulle jag betala 700 kronor. Det var en lycklig stund, min första egna lägenhet, visserligen hade jag fått den på ett konstigt tursamt sätt, men nu var den i varje fall min.

Tur var det också att han som hade ringt mig om lägenheten inte var där, på personalkontoret, jag skrev på kontraktet och lämnade snabbt kontoret.

Jag var mycket aktiv med olika saker inom politiken och facket, jag blev också invald i skolstyrelsen i Nynäshamn som suppleant.

Lite senare blev jag också genom mitt ordförandeskap i SSU också ledamot i SSU distriktets styrelse för Stockholms län. Inom distriktet fanns det en programpatrull, jag deltog aktivt i den genom att kompa de andra i gruppen som var sångare. Vi åkte runt i hela Stockholms Län och startade nya klubbar. Vi var ett bra gäng och vi hade roligt. Ibland på helgerna åkte vi till Stockholm.

SSU distriktet hade en expedition på Tunnelgatan, mittemot Norra Latin.  Huset revs och det byggdes nytt, gatan heter nu  Olof Palmes Gata.

Näsduksklubben hade nu vuxit till distriktets största med drygt 500 medlemmar, genom detta fick klubben ett pris på 1000 kronor och dessutom fick jag som representant en resa med sossar till Köpenhamn. Jag blev av styrelsen utsedd. Resan var på 4 dagar. Vi var 7 personer, några var ombudsmän i partdistriktet, några ledamöter i styrelsen för distriktet. I Köpenhamn bodde vi 8centralt en tvärgata till Rådhusplatsen.  Studiebesöket  var  att deltaga bl.a. på någon ungdomskonferens. En dag fick vi besöka Folketinget, Danmarks riksdag, vi blev också bjudna på lunch av den dåvarande statsministern  i restaurangen kallad Snapsetinget. Statsministern hette då Viggo Kampmann, han bjöd också på en stor fet cigarr till kaffet.

En kväll var vi gäster hos Köpenhamns Amts Sossedistrikt, vi började kvällen ute i Klampenborg, en stor park med nöjesfält. Varje gäst fick en personlig riksdagsman som skulle svara för nöjen och dricka. Efter en brakmiddag på värdshuset Pillipip, blev det en rundtur i parken med häst och vagn. Det sprang fritt rådjur, råbockar och annat vilt.

ngen som jag varit på ett ställe där man räknade baklänges. Man ställde en back Tuborg vid kortändan av bordet och några flaskor sprit på bordet, i spritflaskan mätte man sedan med en sticka hur mycket som förbrukats. Det var ett intensivt besök i den danska huvudstaden, Olle Persson en ombudsman på Stockholms läns partidistrikt och jag delade rum,så efter de sena utflykterna var det bara att duscha och satsa på nya aktiviteter med alldeleles för lite sömn, men jag var ju mycket yngre.

Väl hemma igen hade jag mycket att berätta för mina klubbkamrater. Jag hade nu inköpt en lätt motorcykel, en Husqvarna 118 kubik s.k. rödmyran. Den hade ingen bönpall så skulle någon åka med olagligt fick man lägga en liten kudde på pakethållaren.

Jag åkte hem till mamma på jularna , jag kunde nu spela ganska hyfsat gitarr, så mamma blev alltid så glad när jag kom hem. Hon var ju med i Frälsningsarmén som soldat. Jag hade ju lärt mig många av dessa sånger tidigare. Hon spelade bordscittra och jag gitarr, jag sjöng många av Frälsningsarméns sånger. Då var min mor mycket glad.

Kommande sommar gick jag 3 skift på jobbet, det innebar att jag jobbade 7 dagar, 6 till 14.00, sedan var jag ledig 3 dagar, arbetade sedan 4 eftermiddagar mellan 14 och 22.00. Efter 4 dagar ledigt jobbade jag 3 nätter mellan 22.00 och 06.00 på nästa morgon. Det innebar ju mycket ledighet, vad gjorde jag på mina lediga dagar?

På den här tiden 1956 fanns det ingen terminal i Nynäshamn, båtarna kallades inte för färjor heller, utan bara Gotlandsbåten. Man gick på båten i Nynäshamn på en landgång, det var ingen kontroll, utan den skedde när man gick av i Visby på morgonen.

Båtarna var små . Genom mitt arbete i Visby hamn, kände jag till rutinerna och hamngubbarna. På fanns det en lucka nära fören på båtarna, genom den så lossades bl.a. postsäckarna. Jag kände ju gubbarna och tog en postsäck och min lilla bag och gick iland, på så vis kunde jag gratisåka hela sommaren.

Jag var nog hemma i Visby säkert 20 gånger den sommaren, allt till ingen reskostnad. 

Den här sommaren träffade jag en blond snygg tjej på en dans, hon var från Klintehamn, 3 mil söder om Visby. Jag blev helt betagen i tjejen. Det visade sig att hon var på semester hos sina föräldrar, hon arbetade i Bandhagen en av Stockolms södra förorter i familj. Vi beslutade oss att vara tillsammans Lena och jag. Det blev många besök i hennes hem i Klintehamn.

Det här med Näsduksklubben . Det var så att SSU klubben hade fått hyra ett

torp på 3 rum o kök av Marcus Wallenbergs fru Birgit, under kriget. Förkortningen på Nynäshamns Socialdemokratiska ungdomsklubb var ju NSDUK och hon ville inte från början berätta hela sanningen för sin man kapitalisten Marcus. SSU: arna röjde och gjorde bl.a. fotbollsplan och fixade till runt torpet under kriget. Hon Birgit, var föresten utbildad byggnadsingenjör. Hyran för torpet var när jag var ordförande i klubben, symboliskt 250 kronor om året.

Jag kom bra överens med gumman. varje Påsk var det regel, att vi från klubbens styrelse skulle besöka henne på Häringe slott  Vi blev bjudna på en massa gott och Turkiska cigaretter.

Lena hon hette Nilsson i efternamn , hennes pappa var delägare i en snickerifabrik, han var en gammal snickare. Hennes mor arbetade på Klintebys konservfabrik.

De bodde i villa på Ågatan  i Klintehamn . I slutet av sommaren förlovade vi oss och Lena slutade sitt jobb i Bandhagen och flyttade hem till min etta. Under vintern bestämde vi att vi skulle gifta oss till Pingsten.

Jag hade nu fått ett nytt arbete inom Nynäs Petroleum, ett forskningsbygge. Det var en teknisk doktor som hade en ide  om hade en uppfinning att ersätta tillsatsen i bl.a. gummidäck Cabon Blake med en tillsats. Han hade varit i Amerika och fått amerikanarna att satsa. De byggde snabbt 2 st. fabriker, men de hela fungerade inte. Chefen för forskningen fick  nu  pengar av staten och Nynäs Petroleum. Jag och en till jobbade med att tillverka små och halvstora prylar till försöken, i övrigt bestod teamet av 4 ingenjörer.

Ersättningsmaterialet för sotet var i kort beskrivning sjösand, det blandades med flusspat till en smet som fick betäckningen SiF4, vilken man senare värmde så att det blev till gas. Gasen hettades upp i hög temperatur, på så vis blev det ett vitt pulver som skulle avskiljas från resterna av gasen. Gjorde man inte det så växte kornen i pulvret. Det sas att om man la ut 1 gram av pulvret, blev det en yta på 350 kvadratmeter, pulvret var så finkornigt att det var nästan flytande.

Varför nu detta? Jo det vita pulvret gick nu att blanda med gummit, samtidigt kunde man tillsätta färgämne. Nu kunde man få däcken i önskad färg, vilket inte gick med det svarta sotet, mer utblandat blev det bara grått. Trelleborgs gummifabrik tillverkade en omgång däck till hans gröna Opel, alltså gröna däck. Det gjordes också däck till en lastbil och traktor, blå respektive gula däck.

Nu började en mycket vetenskaplig kontroll på bilarna med de nya däcken. Det tankades man vägde bensinen, man noterade förbrukning, hur långt bilarna rullade med motorn avstängd, m.m. Allt mycket noga kontrollerat. Summan av allt detta var att det konstaterades att slitage och bränsleförbrukning minskade med 10% och dessutom var däcken avsevärt slitstarkare, så det blev mycket billigare för bilägaren.

Men, vem ville som företag tillverka mindre antal däck och bensinbolagen sälja mindre bensin. Projektet blev efter 6 år nedlagt, så var de statliga bestämmelserna, att om ett projekt ej kunde bära sina egna kostnader, och eftersom gummifabriken inte ville tillverka däcken, så sprack alltihop och fick lägga ner.

Vi har nu kommit fram till Pingsten 1957

Då var stunden kommen för mitt bröllop med Lena. Vi skulle gifta oss i Klinte kyrka. Vi var in till Stockholm och köpte brudklänning. Lena hade 4 bröder Ove, Eila och Bo och Göran. De bestämdes att 2 av dem Ove och Eijla skulle vara marskalkar och 3 andra marskalkar, en var min svåger Folke,nån kusin och Lenas bröders kompis jag tror han heter Brogren, min svåger Tage var brudbonde, brudtärnor var Oves fru, min yngsta syster Birgitta, de övriga tärnornas har jag glömt namnen på. Det var nu bråda dagar före bröllopet. Vi skulle gifta oss på Pingstafton och dagen före skulle tärnor och marskalkar träffas för att löva kyrkan och smycka den med blommor. Vid föräldrahemmet skulle det också smyckas. När det var gjort var det dags för samtliga att äta risgrynsgröt som seden bjuder.

Bröllopsdagen , för första och enda gången hade jag frack, i kyrkan i var det mycket folk, det var ju ett litet samhälle och en stor händelse. Efteråt var det middag på värdshuset, seden var att ungefär varje kvart skulle brudparet gå ut på trappan och det hurrades för oss. Hela föreställningen avslutades på värdshuset med fyrverkeri i trädgården.

Nygifta jag och Lena pingsafton 1957

 Det var nu dags för brudparet att gå lite tidigare än de andra gästerna. Marskalkarna fick bära bruden i guldstol, 2 lade armarna i kors och bruden fick sitta på deras armar.

Vi var kvar någon vecka på Gotland , eftersom jag hade semester kvar. Som nygifta återvände vi till Nynäshamn.

SSU klubben med alla olika uppgifter fortsatte och Lena blev också inblandad i klubbarbetet.

Nu började också en tid av gemensamt planerande. År 1958 blev det klart ett nybyggt område utanför centrala Nynäs, Estö området. Min fru Lena ville vara hemma, vi ville också skaffa barn.

Vi gick till bostadsförmedlingen , vilken sköttes av HSB kontoret. Vi berättade att vi ville ha en ny och större lägenhet. Det är omöjligt svarade kvinna bakom skrivbordet, en riktigt otrevlig typ. Vi framförde våra argument, att vi var nygifta och att vi skulle skaffa barn, men att vi först ville ha en större lägenhet. Vi var ju heller inte i något katastrofläge, hade frun varit med barn hade ni kommit i ett bättre läge sa kvinnan. Jag blev ilsken på kvinnan, som menade att man skulle göra barn först och inte som vi tänkte ordna det ordentligt först.

Jag berättade händelsen för en av gubbarna i arbetarekommunen och redan efter en månad fick vi ett bud på en ny 2 r.o.k. i ett tvåvåningshus i Estö området. Hyran var på 220: - månaden. Vi sålde vår insatslägenhet i Riksbyggen för 1,300  kronor. V

i  kunde  också  handla  lite nya möbler. Vi fick flera goda vänner till grannar.

Ett par som bodde längst ner i samma trapphus Stig och AnnMarie Arbin blev vi särskilt goda vänner med.

Jag fortsatte som ordförande i SSU , det blev en stor artikel i förbundstidningen Frihet. Klubbgänget fortsatte att turnera i Stockholms län. Vi hade också utbyte med många andra klubbar i länet. Det var också många kurser som jag deltog i på Bommersvik, SSU-förbundets kursgård. Tage Erlander och hans fru Aina hade en permanent stuga på kursgården.På en kurs som jag deltog i var 2 av Erlanders sekreterare med. Jag är kanske en av dom få som spelat fotboll mot Olof Palme och Ingvar Karlsson samtidigt De blev ju senare själva Sveriges statsministrar.                                                                                                              

Jag fick arbetet som valombudsman Gotland , så när jag slutade sista mars, tillträdde jag den nya tjänsten i Visby. Expeditionen låg högst upp i Folkets Hus Borgen alldeles innanför Österport. Fackföreningar, partiet, ABF med flera hade sina expeditioner och studielokaler. Min chef hette Nisse Nilsson. Det anställdes också en f.d. Riksdagsman från Öland, han hette föresten också Olsson, han var i 60-års-åldern. Det pratades ofta om Olssons framfart på den Gotländska landsbygden, vi besökte så gott som alla byar på ön, med föredrag, filmvisningar m.m. vi organiserade valarbetarna i de olika arbetarekommunerna. Själv hade jag också kurser för SSU are.

.

.

De kommande sidorna skall handla om Sigvard (Sigge) min äldsta bror. Jag måste ju erkänna att vi inte haft speciellt mycket kontakt under alla år. Det har blivit endast vi tillfällen då jag befynnit mig i Visby och det är ju inte varje år jag har bott i stockholmstrakten sedan 1954. Min bror har aldrig besökt mig i något av mina hem.

Nu har jag fått tillgång till några foton på familjen Olsson, det är klart att jag önskar att få med något om den grenen av släkten,deras barn Tommy och Jan är ju kusiner till mina söner Petter och Joachim. 
                                    

Den  första  oktober återvände vi till Nynäshamn , vi hade haft vår lägenhet uthyrd andra hand. jag hade nu fått en tjänst som föreståndare för en ungdomsgård som skulle öppnas i Bergshamra Solna den döptes till Kulan för att den låg uppe på en panncentral. Utanför var det en rund blank kula, där det förvarades eldningsolja till bostadsområdets lägenheter.

Ungdomsgården stängde kl. 22.00 och ibland var det svårt att komma hem. En annan ungdomsgård som hette Förvaltargården och låg i Hagalund, hade ett rum på övervåningen som jag ibland utnyttjade. Föreståndaren var bror till filmaren Janne Haldoff, han hette Bosse. På den här ungdomsgården var föresten också Jerry Williams  besökare, det var ett gäng raggare som hade ett utrymme på gården att meka i. Jag började också att intressera mig för Unga Örnar.

Vintern gick och vi  kom  överens,   att det blev för jobbigt att pendla varje dag. Jag hörde mig för på Solna stads personalkontor. Det gick att ordna en tjänstebostad, det blev att på nytt skriva på ett avtal. Lägenheten var nu kopplad tillföreståndaretjänsten. Jag fick en alldeles ny lägenhet i Bergshamra, kvarteret bredvid min arbetsplats. Hyran för denna nya 3:a var 377 kr. i månaden. Det var inte billigt, jag hade bara 1. 450 kr. i månaden. Det blev i varje fall mindre restid och andra fördelar.

Vi hyrde en flyttbil i Nynäshamn . När bilen kom för att hämta möblerna, hade mina SSU kompisar, 12 st. burit ner allt på gården. Det blev en langarkedja, så allt gick som en dans

Kompisarna åkte sedan i egna bilar till Bergshamra och stod där och väntade när vi kom med flyttbilen . Det blev omvänd procedur med langarkedja. Transporten ilastning och lossning av möblemanget tog från dörr till dörr inte mer än 2 timmar. Chauffören blev ganska snopen eftersom han hade räknat med flera timmar. Vi hade direkt en liten fest i den nya lägenheten på Björnstigen i Bergshamra.

Det blev nu tid över till annat , Jag gick in som medlem i Bergshamra sosseförening, på så vis fick jag en del kontakter med partifolk i Solna. Min tjänst var bara på ett år, så det gällde att ha kontakter. Jag startade nu en SSU klubb i Bergshamra med min fru Lena utbildade den nya styrelsen. Jag fick också kontakt med andra grenar av arbetarrörelsen, som hyresgästerna, Unga Örnar.

Detta år gick så fort , till julen skulle min tjänst upphöra. Problemet var att jag hade en tjänstebostad, så nu var det att försöka få en annan lägenhet. Tiden närmade sig då min anställning skulle upphöra, då kom det ett brev från personalkontoret att jag skulle avflytta från lägenheten. Jag hade fortfarande min tjänst och kontoret gjorde en miss med datum. Jag behövde ju inte flytta så länge som jag hade jobbet kvar.

Nu  började en process med kontoret eftersom de gjort fel ,vilket resulterade i att jag fick en lägenhet i centrala Råsunda,  den  var på 1 r.o.k.  40  kvadratmeter, kakelugn och kallvatten. Vi flyttade in 1 jan 1962.Hyran var på 93 kr. i månaden.

Nu var jag redo att söka ett nytt jobb . Det var ganska ont om jobb. Jag gick till arbetsförmedlingen efter helgerna. Det fanns ett arbete vid AB Film Teknik som låg i gamla Filmstaden i Råsunda. Jag fick en anvisning och träffade personalchefen, han erbjöd mig jobb på deras framkallningsavdelning, jag skulle få 1000 kr i månaden, jag hade ju tidigare haft 1. 450 på det andra jobbet, vilket jag berättade för honom, jag klämde till med åtminstone 1. 200, då sa han halva vägen var, så jag fick därmed 1.100 i månaden. Jag började den 15 januari 1962. Det var ju gångavstånd från hemmet. så det var ju bekvämt och bra.

Jag kom snabbt in i jobbet , så småningom blev jag med i facket, den här gången var det SiF, Svenska Industritjänstemannaförbundet. Det gick en tid och jag blev ordförande i fackklubben, det var cirka 200 anställda och dom flesta var anslutna, eller blev. Det fanns en klubb till  SALF, som organiserade arbetsledarna.

Genom SSU Solna kom jag i kontakt med personer som var aktiva i Stockholms SSU distrikt som hade en sommarhemsförening Rösjön som i Täby kommun. Det var ett område på 15 tunnland de fanns små masonitkåkar som ungdomar ägde, jag köpte en sån för 300 kr. de var också möjligt att bygga en uteveranda. Husen hade inga byggnadstillstånd då de kunde flyttas. I övrigt fanns det ett stort hus med samlingsrum, vattentoalett, dusch m.m. Det fans också 3 st. övernattningsstugor med 2 rum i varje 4 bäddar, de låg i backen ner mot sjön.

Vid den här tiden så lämnade min fru mig och vi separerade, det blev inga barn trots så många läkare som var inblandade.

Jag hade kvar min lägenhet i Solna och började också på tillfrågan från partifolk om jag ville ställa upp som ordförande i Huvudsta Unga Örnar, jag blev vald.

Vid Film Teknik spelade jag nu fotboll i korpen både i Solna och Sundbyberg samt bordtennis i Sundbybergskorpen. Fritidsproblem uteblev helt och hållet.

På helgerna blev det Rösjön , där vi hade blivit ett bra gäng som hade lite arbetspass med området och stugorna. Jag byggde också på ett utekök vid min stuga.

Berit ville inte att jag skulle vara med vid förlossningen, jag fick snällt sitta och vänta i väntrummet.Efter ungefär 15 minuter gick jag ut föratt köpa ett Aftonblad, den kom ut som kvällstidning då.

Jag var väl ute en 7-8 minuter . Jag hade precis satt mig att bläddra i tidningen, då det kom en syster och sa att jag kunde gå in. Det var över och jag hade blivit pappa till en son.

arbetskamraterna.

Sonen blev aldrig döpt , men vi kom överens om namnet Nils Petter Robert. Jag har för mig att det sista förnamnet var det som Berit kom på vägen till pastorsexpeditionen. Petter var ett snällt barn, men han hade lite svårt att somna in på kvällarna. Ibland fick jag ta med honom på en tur med bilen runt kvarteret, då låg han i baksätet i sin babykorg och somnade nästan omgående. .

På Rösjön fortsatte aktiviteterna , när det var levande musik låg Petter i sin babykorg och sov på scenen, På det viset kunde vi vara med i dansen. Det aktiva gänget med bl.a. Putte och Eva, Lette med schäfern, Leffe som alltid gick i träskor, Kjelle Pågen, Majsan, Kalle och Ewy, det var flera men det är lätt att glömma en del namn.
 

På FilmTeknik i Filmstaden i Solna hade jag nu börjat 2 skiftsarbete. Ena veckan började jag kl. 7 och slutade 3.  Andra  veckan  från kl.  3  till 21.10. Jag hade ju blivit förman på skiftet, så jag hade varit tvungen att organisera mig i SALF, Svenska Arbetsledareförbundet. Efter ett tag blev jag ordförande i arbetsledareklubben på företaget.Vi hade 12 st.  arbetsledare i arbetsledareklubben på företaget, jag var inte aktiv inom partiverksamheten. Det har året drog sossarna igång med sitt miljonprogram i bostäder. Det innebar att man på 10 år skulle bygga en miljon lägenheter. Det var då man byggde Tensta, Rinkeby och i många förorter kring Stockholm. Vi åkte runt och tittade på nya lägenheter, för att i Blackeberg var det för litet, när nu Berit blivit gravid igen.

Dagens Nyheter morgontidningen hade på torsdagar en bilaga till tidningen kallad Nordväst. I den var det på mittuppslaget bilder och ritningar på ett bostadsområde Råby som låg i Upplands Bro kommun. Jag tog med mig tidningen till Storstockholms bostadsförmedling på söder. Där hade dom inte en aning om detta område. Jag blev lite sur på personalen, jag tyckte att det ingick i deras arbetsuppgifter att känna till sådana planer. Dom blev naturligtvis lite griniga på mig. I varje fall lyckades vi få komma ut och titta på området i Bro, det var på vintern, snö och blåst. Första etappen var Fasanstigen och första inflyttning skulle ske i  April.

Vi kunde nu få en bostad på 4 r.o.k. för samma månadshyra som en 2:a i Tensta eller Rinkeby. Hyran skulle bli 560: kr i månaden inklusive el. Nu skulle barnen få var sitt eget rum, det var ju ändå 4 års skillnad i ålder. Vi skrev på ett kontrakt,  inflyttning skulle ske 15 april, var  fjortonde dag var det  inflyttning i kvarteret. Till vår glädje var hyran bara 516 - kr i månaden. Tre  sovrum, vardagsrum, grovkök och två balkonger. Visserligen fick jag over 3 mil till jobbet i Solna men fördelarna var flera.

Jag hade nu bytt bil igen till en SAAB 96 Jag åkte en eftermiddag till Vällingby for att byta, jag tänkte att något skulle jag val få for min PV. Försäljaren sa att Du far 500:- kr för bilen bara du inte lämnar den kvar har, sagt och gjort affären blev av. Upplands Bro tillhörde Uppsala län, så att jag blev tvungen att registrera om bilen. Stockholm hade A och AA Stockholms län hade B. Nu flyttade vi till Uppsala län med C skyltade bilar. Det blev nu till min förvåning billigare trafikförsäkring, C-län tillhörde övriga landet och inte storstad, tackar, tackar för det.

Vi flyttade in som planerat 15 april på  Fasanstigen 20 högst upp. Stefan skulle nu detta ar börja skolan. Vi fick in barnen På Råby barnstuga, den lag bara några hundra meter från hemmet, likaså låg och mellanstadieskolan. I övrigt fanns det bara en servicebutik i området. Post och livsmedelaffär, pressbyrån, m.m. fanns vid Bro station. Man kan säga att man kände sig som en riktig nybyggare.

Det var många barnfamiljer som efterhand flyttade in i området. Vi blev bekanta med flera. Det var liv mellan husen, totalt skulle det byggas 1. 000 lägenheter, vi flyttade in i första etappen. I fortsättningen byggdes örnstigen, Korpstigen, Råbystigen, Centrum och sedan hela Finnstaområdet. Alltihop var färdigbyggt 1975. Centrumanläggningen invigdes 1973.

Nu var det dags att åka till BB med Berit , eftersom vi tillhörde Uppsala län, så blev det att åka till Enköping. Vi startade tidigt på morgonen färden till Enköping. Jag lämnade av Berit och åkte till mitt jobb i Filmstaden Råsunda. Vid 9 – tiden ringde de från Enköpings BB,  jag  hade blivit far till  en pojke denna sommardag juli 1969. Det gick lätt att arbeta den här dagen. Efter jobbet så åkte  jag till Enköping, for att hälsa på mor och son. Jag hade tagit kort på Petter som nyfödd som jag hade med mig. På detta BB var det helt annorlunda, man körde in barnet in på avdelningen,så att mor och fader kunde vara tillsammans en stund. Jag visade kortet för personalen och de tyckte de var konstigt att jag redan kunde ha kort på den nyfödde, jag hade ju inte varit med på förlossningen på morgonen.  Det gick inte att neka till detta bevis och det var heller inte meningen.En glad och lycklig far lämnade Enköping denna kväll.

Petter var den grabb som älskade nappar , flaskmjölk och senare havregrynsgröt. Det har barnet fick naturligtvis bröstmjölk, men i övrigt var det svårt. Han vägrade att dricka ur flaska, han ville inte använda nappar, vi hade lyckats övertala Petter om att ge lillebror napparna, det var 12 st. uppbundna på ett snöre. På så vis slutade han med napp.

Min far Karl Vilhelm sökte jag upp i Stockholm .Jag bodde då i Nynäshamn,åren 1954 – 1960. Skiftarbete med det jobb gjorde att jag fick i schemat många dagar ledigt. Första gången jag träffade honom i vuxen ålder bode ha i gamla stan på Västerlånggatan 68. Han bodde då ihop med en kvinna som hette Siri,sedemera gifte dom sig.

Mina besök i Stockholm lite då och då blev också att jag hälsade på min bror Bengt som då var intagen på diakonanstalten Sköndal för sin sjukdom, Han blev alltig så glad då jag kom på besök.

Vid den här tiden fanns det inga pendeltåg,det var Stockholm – Nynäs järnväg som ägdes av Johnssonkoncernen,ägare av Nynäs Petroleum,där jag arbetade.

Min far flyttade en del i Stockholm, några år bodde han på Brännkyrkogatan 185 3 tr. Jag övernattade ibland,vid de tillfällena var jag ju ungkarl. Siri var en riktig kokerska och lagade mycket god mat. De hade skaffat en hund boxer som hette Baltzar,en drägglare som jag aldrig gillade.

Bjurspråksgatan i Johanneshov var också en bostad som de bodde på. Efter det att Siri hade gått ur tiden blev han förflyttad ut i Vantörs församlig, ett åldersboende. Vid den tiden tacklade far av lite,han trivdes inte på det stället.

Många på mötet tyckte att jag var kaxig , och inte begrep någonting eftersom jag var så ung och inte kände till bygden. Efteråt kom i varje fall K V Johansson,  kommunens starke man och tackade för en givande debatt, men tyckte jag var fräck som yrkade på att ta bort vartannat hus i byggnadsförslaget. Jag svarade att det är lättare att ta bort husen på ritning än när de är färdigbyggda.

På vårt område Fasanstigen träffade vi några föräldrar. Vi beslutade att forska och få igång någon verksamhet för framförallt barnen. Det fanns ju kvarterslokaler, stora skyddsrumslokaler. Så vi beslutade att starta ett byalag. Några   personer som valdes bl.a. jag  som ordförande i byalaget att förhandla med Stiftelsen Upplands-Brohus om ungdomslokaler och annat som vi ville ha i området.  Partiet  var inte glad  att jag var aktiv på det sättet, de var i principemot alla sådana s.k. utomparlamentariska organisationer. Men genom detta så lärde jag känna många trevliga människor, vi kunde nu göra vår röst hörd, vi var ju alla inflyttade från hela Sverige, som grupp var vi starka med en  enorm tillgång av kunskaper och erfarenheter en stor tillgång i nybyggarsamhället.

Nu i början På 70-talet avvecklade vi  Rösjön, vi tyckte att det blev fel att åka 

In mot stan för att komma till landet .

Stefan sprang hemifrån när klockan i skolan ringde , tid att börja. De andra sönerna växte och mådde bra. Den yngste sonen skulle få sitt namn, jag hade en tanke, eftersom han föddes samma tid då Olof Palme blev vald till ordförande i Sossarna efter Tage Erlander 1969, så kunde han få heta Olof. Palmes äldste son hette Joachim och varför kunde inte min yngsta son heta det. Jag hade nu upptäckt Dan Anderssons diktning och var mycket intresserad av hans verk.

Vi hade Amazonen parkerad utanför stugan . Det var en liten sluttning, vår bil hade dragkrok. Vid ett tillfälle började bilen att rulle bakat, den kolliderade med en bil som stod några meter bakom. Dragkroken gick in i framdörren på den bilen. Det visade sig att Joachim var i bilen och jag brukade inte ha handbromsen i. Han hade lyckats att få ur växeln så bilen kom i rörelse. Jag hade väldigt jobbigt att svara på försäkringsbolagets frågor, om förarens ålder, körkortsnummer m.m. eftersom Joachim bara var 2 år.

Petter han älskade att vara på dagis , han hade alltid bråttom dit på morgnarna med Joachim var det annorlunda han ville mjukstarta var dålig på att äta frukost. Jag jobbade ju 2 skift så att jag var mycket hemma med Joachim. Ibland lämnade jag honom på dagis 12 1 tiden, det var lite olika. Ibland hade jag något sammanträde i kommunen. På dagis var dom unga tjejerna lite knepiga och menade att Joachim skulle komma tidigare och dom var oroliga att han inte skulle få tillräckligt med mat. Det var inget som jag brydde mig om. Han ville sällan ha strumpor eller tofflor, det var barfota som gällde. Dagispersonalen sa att han måste ha på sig tofflor på dagis annars gällde inte försäkringarna. Jag sa att dom skulle ta fram försäkringsbrevet till nästa dag, sen var det slutsnackat om tofflor för Joachim.

Detta år 19 71 kom vi i Upplands Bro Kommun med i Stockholms län, sa det blev lätt med bilen, den hade redan AA-nummer, tyvärr blev nu försäkringen dyrare igen. Jag blev mer och mer engagerad i partiets verksamheter och kandiderade till olika poster i nämnder och styrelser inom kommunen, jag blev invald som suppleant i både fritidsnämnd som kulturnämnd.

Inom  kvarteret ordnade vi verksamheter för barnen, jag klippte ihop en massa barnfilmer till en timmes visning, i tvättstugedelen fanns det också bastu och en lokal, i den visade jag film, ibland var det upp till 80 barn som fick sitta på golvet och se film.

Nu startade vi också  idrottsföreningen Råby IF . Vi började med att göra i ordning en del i skyddrummet där hade vi regelbunden bordtennisverksamhet, mycket uppskattat av föräldrar och barn. De mest aktiva fick vara ledare. Det var Bosse Granstad som blev klubbens första ordförande. De orsakade en del problem med den etablerade idrottsklubben Bro IK som varit verksam i Bro sedan 1912. Nu hade det kommit en konkurrent inom idrotten till samhället. Skälet att den bildades var att Bro IK inte ville göra något för våra barn.

Nu fick jag inkallelse om att göra repmånad, jag hade ju blivit krigsplacerad vid gula brigaden på I 1, det var att göra 42 dagar eftersom jag var befäl. Jag kom till I1 och det visade sig att vi skulle förläggas vid P10 i Strängnäs. Vi befäl låg inne 10 dagar före de värnpliktiga, för att förbereda inryckningen för dem. Jag och en inköpare från KF, han köpte in kläder for 400 miljoner kronor om året, han var placerad i klädförrådet, lumpen. Jag kvitterade ut en lastbil som vi kunde använda till att köra grejer. Vi blev placerade utanför regementet, det kallades svältdalen ett barackläger. Vi skulle organisera klädförråd och andra förråd i en 2 vånings sommarstuga. Det visade sig att det fanns många rum i torpet, en del hade hänglås så vi förstod att en del stamanställda officerare hade dem som sina förråd. Det fanns ett ledigt och vi ordnade snabbt ett hänglås för att kunna disponera rummet senare. Det blev också en officersmäss i ett av rummen.

Vi förberedde inryckningen , gjorde iordning säckar med persedlar till dem som skulle komma om 10 dagar. Vi gled omkring och ingen frågade egentligen vad vi höll på med. De gällde att se väldigt upptagen ut om man mötte ett högre befäl. Någon gång frågade något befäl och då hade man ett svar direkt och dom blev nöjda. De värnpliktiga kom och då fick vi ju arbete hela dagen, men allt var välorganiserat, de värnpliktiga skulle ligga i tält i en skogsdunge längre bort. Vi hade ju vårt rum i torpet där vi tänkte sova.

Vi åt i officersmässen fast vi var underofficerare, någon gång frågade någon officerare misstänkt om inte vi hade kommit fel, men vi hade alltid färdiga svar. Jag var den som var frivillig till alla möjliga uppdrag, på det viset syntes jag på många platser, jag hämtade traktorer, fast jag aldrig kört traktor, jag fick inte in någon högre växel än 2:an, så det tog lite lång tid, den transporten.

När det småningom var organiserat med grupper och liknande i tältlägret, så skulle jag naturligtvis placeras i någon grupp. Jag kom ned till tältlägret, dar det visade sig att alla gruppledare och andra befälsbefattningar var tillsatta. Dom fick lite problem eftersom jag hade högre grad än samtliga. Jag fick i stället övervaka och leda utbildningen på vapen, de var ju många som placerats i armen från både marinen och flyget. Sedan gällde det förflyttning till annan ort, mobövningar etc. Jag åtog mig att bli radiotelegrafist, jag hade ju i varje fall utbildning på RA 100.

Det hade uppstått vakanser inom PV och nu behövdes det något befäl. Eftersom jag hade sergeant grad, så chansade jag på förfrågan om mina kunskaper om dessa kanoner. Jag fick jobbet som PV troppchef. Jag var snabbt tvungen att skaffa mig litteratur på regementet för att känna till denna speciella organisation.

 Det var inte så svårt och dessutom fick jag en MC ordonnans, så jag behövde inte cykla. Dagarna gick och vi blev bortglömda under en manöver i Södertaljetrakten . Detta misstag av komp.ch kostade befodran

Detta misstag av komp.ch kostade befodran

Ar 1973 så invigdes Bro Centrum med affärer sim och idrottshall med pompa och ståt. Det var ett lyft for Bro samhälle. Inom sossarna pågick en diskussion om att slå ihop de båda arbetarekommunerna Bro och Kungsängen till  Upplands Bro Arbetarekommun. Det var häftiga möten hårda dissussioner.

Vi skulle ju inte längre tillhöra Uppsala utan Stockholms län. Till slut enades man om sammanslagningen, och det blev en dragkamp om vilken ort som skulle bli huvudort. Kommunalkontoret låg då i Bro, nere vid Härneviskolan, och brandstationen. Nu skulle ju enligt planerna Kungsängen bli större i invånareantal. Till slut flyttades kommunala verksamheten centralt till det nybyggda Tibblehuset.

Detta  år köpte vi radhuset i  Finnsta , vi hade sparat i Enköpings sparbank, insatsen var 10 % av huspriset, som var 185. 000: - kronor för 143 kvadratmeter. Det var enormt spännade och stort och eget. Det bildades en samfällighetsförening. Jag blev naturligtvis aktiv där. Vi hade en samlingslokal i kvarteret hus nr 15, där ordnade vi aktiviteter för barn och fester för vuxna.

 Vid kommunalvalet 1974 vann vi socialdemokrater i kommunen. Jag blev ännu mer aktiv inom det kommunala.  Invald i kommunfullmäktige, dessutom

blev jag vald i kommunstyrelsen

Att bli ordförandei Upplands Bro Arbetarekommun, Nu blev jag vald till ordförande på 2 år, det innebar att jag också måste sitta i Stockholm Läns distrikts styrelse, där föresten Ingvar Carlsson var ordförande, senare blev han ju Sveriges statsminister efter Palmes död

Vid det har tillfället började tydligen Berit att få andra intressen. Hon ville lämna mig och sånt är alltid uppslitande tillfällen för analys om fel och brister, smärtsamt. Vi hade på ett tidigt stadium kommit överens om att vid separation så skulle vi ta med oss varsitt barn, Petter skulle stanna hos mig och Joachim skulle följa med mamma, Stefan skulle självklart följa sin mamma. Jag fick ta ett lån på huset för att lösa ut Berits andel.

 De flyttade sedan några kvarter , Joachim tyckte det var spännande att flytta, minns jag. Han hade möjlighet att cykla upp till mig och Petter på kvällarna och det gjorde han ofta. Vi skildes som vänner lite besviken var i varje fall jag.

Jag hade slutat gå skift På Film Teknik, jag hade också bytt arbete inom företaget. Jag hade blivit chef för Optiska Printeravdelningen, en avd  som ger effekter, texter m.m. inom filmen.  Det var 4 anställda på avdelningen. Jag visste inte mycket om hur man skulle göra, men jag skulle ju leda och fördela arbetet och organisera det och det var jag bra på. Jag jobbade nu dagtid.

Inom Upplands Bro Kommun hade man ett utbyte med en kommun i Finland, Lämpälle, den ligger några mil utanför Tammerfors, I slutet på 40-talet hade några kommungubbar samlat filtar till en barnstuga i Lämpälle, på så vis uppstod en kontakt. Den låg nere under många år, med återupptogs nu 1977. Det var lustigt, jag var ju med i kommunens ledning och blev värd för utbytet. Vi skulle visa gästerna KF storlager med och jag hälsade på samtliga. Det visade sig att en kvinna som var tolk senare att jag indirekt anställt henne som invandrarkonsulent i kommunen. Gästerna fick bo i lediga lägenheter i Råby.
 

På kvällen bjöd vi vara gäster på middag på öråkers gård hos Tina Dyrssen. Jag fick lite närmare kontakt med konsulenten hon hette Solveig Dahlin och bodde i Jordbro söder om Stockholm. Vi samspråkade en del och jag med min blyghet, gick det riktigt bra för. Hon följde med mig hem den natten. Vi hade ett stort program för vara gäster i 3 dagar. Så att man var tvungen att hushålla med krafterna. Allt gick bra och vi åkte med gästerna till Finlandsbåten, chaufför för bussen var en bekant till mig Bengt Wallin ( BEWE)

Jag bjöd dessa på middag efteråt på Järva krog på kommunens bekostnad och som tack för ett bra arbete .

Maria hade börjat på gymnasiet i Sundbyberg , hon fick långa dagar eftersom restiden var många timmar fram och åter. Hon funderade att hoppa av skolan, vi var bekymrade. Genom en kund till mig på Film Teknik, fick jag reda på att han hade en 1:a på Tulegatan i Sundbyberg. Den låg bara c:a 500 meter från hennes skola.Jag fick hyra den i andra hand. På¨Marias 17-årsdag åkte vi till Sundbyberg, jag hade fått nycklarna av Roffe Bergström, han som ägde lägenheten.Jag satill Maria och hennes mamma att jag skulle hämta en sak i huset vi stannat utanför. Vi hade gjort upp att jag skulle vänta i lägenheten,efter ett tag skulle de undra och komma efter.

 När det ringde på dörren och Maria kommit innanför, fick hon nyckllarna och beskedet att det var hennes och inflyttningsklart. Hon blev helt överraskad och glad. Nu blev inte något mer prat om att hoppa av skolan. Ibland när Solveig och jag var inne i stan, så fick Maria komma hem till Bro och vi kunnde använda lägenheten

Många  kontakter  knöt jag med de finska vännerna som jag senare hade stort utbyte av.  Bl. a. Brandchefen i  Lempääle Veikko Kivelä. Han var också ordförande i deras kommunfullmäktige och kommunist. Men en mycket trevlig man och hans familj som jag senare besökte, 4 döttrar och en pojke.Under många år preparerade jag honom, att bli sosse, till slut lyckades jag. Veikko ställde upp i ett kommande val för sossarna kvinnorna som hade makten placerade honom långt ner på listen. Eftersom de har personval i Finland så fick han mest röster av alla i hela kommunen, så det gick inte att gå förbi honom till kommunfullmäktige i Lempääle.

Vid ett tillfälle var jag Solveig en kompis från kanarieöarna Manuel Hernandez över i Lempääle för en visafton i deras Folkets Hus, Manuell sjöng Kanariska folkvisor och jag sjöng  Dan Andersson visor. Jag hade t.o.m. lärt mig 2 visor av DA på finska,Gässen flytta och Hemlängtan, mycket populärt inför ett fullsatt  FH.

Jag fortsatte mina aktiviteter inom politik och fack, konsulenten såg jag någon gång då och då. Men, så en fredag eftermiddag satt jag hemma och hade inget särskilt för mig. Petter skulle sova över hos en kompis. Jag ringde Solveig i Jordbro, hon hade inget särskilt för sig, så vi beslutade att träffas hemma hos henne, jag skulle köpa med mig ett par vinflaskor. Hon hade en dotter Maria och en schäfer som hette Arrow. Jag övernattade i Jordbro.

Hemma  på Gullvivestigen var allt som vanligt, Petter och jag kom bra överens, allt kändes bra nu sedan det gått 1 år efter separationen, Jag saknade ju Joachim nu sedan han flyttat till Ekolsund, så det blev inte så ofta som vi sågs. Han övernattade någon gång då och då. Petter ville inte åka till mamma.

Jag hade nu träffat Solveig så många gånger att vi börjat tycka, att vi kanske skulle prova att flytta ihop. Jag var helt på det klara med att Petter skulle få ha det vetot. Om han inte tyckte om det, skulle det inte bli något. Det var naturligtvis ett stort ansvar för en tonåring. En dag frågade jag och han gav klartecken. Vi flyttade ihop i radhuset, nu blev det en dotter i huset också. Petter och Maria kom mycket bra överens, Maria var 3 år äldre än Petter,  de betedde sig som om de var syskon. Båda gick nu i högstadiet i Broskolan.

Petter började på byggtekniska gymnasiet i Jakobsberg en 2 årig linje. Om jag minns rätt var den på 550 dagar med praktik, det var svårt för alla, dom fick inte vara borta en dag för då förlängdes praktiken och det tog sedan längre tid att komma upp i full lön.

Det är ju lite svårt att välja ut händelser,minnen bakåt i tiden. Det är ju också så att det gäller att komma ihåg namn,årtal etc.Det blir säkert inte helt

Maria hade flyttat hemifrån och vi började fundera på att sälja radhuset, det var ju på 7 r.o.k. så det var mycket med städning och sånt, vi heltidsarbetade ju båda två. År 1983 sålde vi huset, genom att jag kände Stig Sundblad, han som vigde oss, han var också mäklare.  Det  behövdes aldrig utannonseras för han hade kunder som var intresserade. Allt gick väldigt fort. Vi gick till Upplands Brohus för att höra om en lägenhet. Vi fick tag i en 4: a rummare på Ekhammarsvägen 1 c i Kungsängen. Vi skrev direkt kontrakt med inflyttning den 15 juni. Vi var inne i april och affären gick snabbt, vi hade båda sparat semesterveckor. Nu bestämde vi att ta en lång semester och det blev Spanien. Petter och Maria skulle sköta om trädgården och radhuset medan vi var borta. Dom hade hoppat över klippningen av gräsmattan,så det blev säkert jobbigt för kanske mest Petter.

Vid längre sträckor åkte vi tåg och 1: a klass , annars mycket buss. Vi hade en bok, vilka platser som var intressanta, med kartor och turlistor valde vi orter som kändes bra. Var det mycket bra kunde vi stanna lite längre, vi bokade alltid in oss på en natt, sedan kunde vi förlänga om det var en trevlig plats vi hamnat på. Vi kalkylerade att göra av med max 200: - kronor per dygn. För det mesta höll kalkylen.

Genom att jag spelade gitarr så träffade vi andra typer av människor. Många Engelsmän, Irländare, Skottar. Det hände ofta att jag spelade med någon trubadur, eller organist, men då spelade jag munspel många krogar på Costa del sol. Vi åkte till många intressanta platser, bl.a. Granada, Sevilla, Valencia, Malaga m.fl. Vi var också en tur över till Portugal, där vi hälsade på Gerry Dyrssen som bodde ihop med Lola Ekborg. Han hade öppnat ett företag i en by vid Algarvekusten. Han odlade och sålde bara två sorters gröna växter, ormbunkar och fikusar. På det sysselsatte han 115 personer, byn där han drev sin rörelse var bara på drygt 200 invånare, så alla förstår att han var kung, eftersom det var mycket fattigt i södra Portugal. En kväll hade jag en Dan Anderssonafton för Gerry och hans svenska bekanta, en del av dem hade aldrig hört talas om skalden.De tillhörde ju sociteten. Vi stannade i deras hem i 10 dagar.

Vi tog sedan tåg till Lissabon och kom fram på 1: a maj. Det var liv och rörelse i hela stan, med demonstrationer musik och tutande. Jag som varit med om liknade i Bro och Stockholm gick inte att jämföra. Det  pågick från kl.10 på förmiddagen till sena kvällen. Då mindes man sina egna demonstrationsdagar som ganska små. Efter ett dygn i Lissabon fortsatte vi med tåg till Madrid.

Vi kom fram nästa dag, stationen lag väldigt centralt.  Vi gick och lämnade in packningen på ett cafe nära stationen. Sedan tog vi en promenad i en närliggande park. Pardomusee't det kända med många Picassomålningar skulle inte öppna förrän senare, så det blev tyvärr inget besök där. Det var nära till siestadags så det var ganska dött i staden. Det stod många lediga taxibilar, vi gjorde upp ett pris om en rundtur för att sedan komma till nästa järnvägsstation. Det är inte som i Sverige där allt är sammankopplat, utan för att komma vidare måste man åka några mil utanför stan. Efter rundturen hamnade vi så småning om på den station som vi skulle åka från till Valencia. Vi hade gjort upp med en granne Pedro Lusada att hälsa på en tjej som varit hos honom över nyår tidigare, Carmen hette hon.

År 1991 blev jag permitterad från AB Film Teknik. Företaget skulle göra en omorganisation,d.v.s. minska personal.Eftersom jag hade en befattning som ansvarig för fastigheterna, lager,entreprenörer och ombyggnader. Dessa arbetsupgifter skulle enligt ledningen läggas ut på avdelningscheferna.

Jag var nu arbetssökande , under några år hade jag A-kassa med arbete vid fritidsanläggningen Lillsjön i Kungsängen. Jag blev dess föreståndare att driva verksamheten,badet servering m.m.Kulturföreningen Föreningen var ansvarig.

Bengt Wallin och jag var gamla kompisar sedan 1957 i SSU-sammanhang. BW var lärare vid Jakobsbergs folkhögskola med undervisning av invandrare.

Jag fick i uppdrag att underhålla med visor på en fest i hans klass.Det var en torsdag. BW blev hastigt sjuk,på fredagen körde jag in honom på akuten Karolinska sjukhuset i hans bil. Han blev inlagd direkt.Han ringde till ansvarig för skolan och förklarade läget,berättade att han hade en kompis som kunde vikariera för honom under sjukdomstiden.

Lite nervös började jag på skolan redan på måndagen. Året var 1995,det var 3 klasser. Här foton på mina lärarkolleger.

Bengt var fortfarande sjuk , så det blev ytterligare ett läsår, jag skrev kontrakt som timanställd. Bengt Wallin kom aldrig tillbaka, så efter några år fick jag en egen tjänst som lärare. Bengt Wallin är nu död. Jag  arbetade  som lärare i sju år, det var bland det bästa jobb jag haft. Jag avgick med pension år 2000, till julen.

Min fru Solveig blev allt sjukare och 1996 orkade hon inte längre, hon hade sista året tunnat av. Jag  gick till jobbet som vanligt. När jag kom hem på eftermiddagen, låg hon död i sin säng, det kändes hemskt när jag i över en timme fick vänta på läkare och ambulans. Visserligen var jag lite beredd att det skulle hända, men... Vi var gifta i 18 år. Hon ligger begravd i minneslunden i Kungsängen enligt sin önskan.

Jag bodde kvar i lägenheten med alla minnen i några år, till slut ville jag inte längre. Jag ringde upp en städfirma i Stockholm fick ett anbud om röjning och städning av bostaden. Jag  behöll  bara lite personliga saker resten fick firman ta hand om. Allt ordnades inkl. Städning för Jag var tvungen att starta om på nytt, jag hade ju i varje fall tursamt ett arbete vid min ålder.Nu är jag.

Jag har ju målat en del tavlor under årens lopp . Vid en jul sa jag till Petter Joachim och Maria att jag ville att dom skulle välja varsin tavla som dom tyckte om. Jag var mest intresserad av vilken smak dom hade bträffande konst.” En stad i brand ”gillades av både Petter och Joachim, då blev det svårt. Det bestämdes att den skulle tillfalla Petter, nu är detta dokumenterat att det är hans tavla.

Tack vare mina söner Petter och Joachim fick jag glädjen att besöka dem och deras familjer detta år. Jag hade bokat biljett för 5 veckor i Dubai. Resa och allt var en upplevelse.via Helsingfors åkte jag sedan direkt  till slutmålet .Jag kom fram tidigt på morgonen och Petter , Kaylee och Stefan mötte mig på flygplatsen.Jag hade fått önskan att köpa öl i taxfri och det blev det.

  .

Detta år 2005 i februari ringde Joachim och berättade att de hade k öpt de där huset på Märsön som ligger c:a 2 mil från Enköping mot Strängnäs. Joachim skulle på en byggmässa i Göteborg. Han skulle då passa på att åka till stugan, köpa sängar och montera dem. En gammal kompis Fredrik från Göteborg skulle assistera. Vi bestämde att jag skulle komma; så att vi kunde träffas. De tog tåget från Göteborg och jag från Bålsta. Det blev fint att träffas nu igen. Stugan var bra planerad tycker jag.

Petter var den son som bodde hemma ju hos mig.Efter militärtjänsten åkte han ut i världen för att arbeta och uppleva livet. Så en dag ringde han att han skulle komma hem och gifta sig.Bröllop skulle vara i kyrkan och i Bro där han var uppväxt. Han kom hemstormande, fick ordna lokal, det blev hembygdsgården Klint i Bro, Där skulle festen efter vigseln ske, Vi Solveig och jag hade inte mycket tid på oss. Från Amerika kom brudens mamma och pappa, en del kompisar till Petter,böder släkt och vänner och en strålande sommardag.

Jag är så glad att jag fått så bra kontakt med mina barn deras fruar och barnbarn. Så många fina stunder och minnen värmer verkligen hjärta och själ.

Våren kom med ljuset och energin fick nya krafter, tyvärr blev det en kall och lång vårperiod..Jag satte som vanligt några tidiga potatisar, för att jag skulle kunna få några kok till midsommar,det brukar jag ha som tradition att sätta i drivbänken.

Någon gratisresa med Finlandsbåten till Mariehamn blev de också som vanligt. Sture och jag gjorde så ibland. Han var ju rökare co jag hade en del kompisar , som alltid frågade om jag kunde köpa cigaretter eller godis, ibland också sprit. De blir ju alltid billigare på taxfri. Jag ställde alltid upp, för på denna lilla båt kunde jag köpa så mycket du orkade bära i väskorna. Tullen lyste med sin frånvaro vid tullhus 1 Skeppsbron i Stockholm.

Midsommar åt vid traditionellt med sill, färskpotatis.snaps,kötbullar och tillbehör som är vanligt för oss svenskar. Sture var med, jag bjöd också in Anna hyresvärdinnan ven grannen rörmokaren Micke Högberg var med. Det blev riktigt trivsamt i sommarnatten.

Joachim frågade , farsan vad skall du göra när du fyller 70 år, inget särskilt sa jag, kan du inte komma till oss i Dubai. Jag sa som det var, att med min lilla pension räcker det inte till så stora utsvävningar,det skall säkert ordna sig sa Joachim, jag skall prata med brorsan.

En dag i oktober ringde Joachim och sa det är klart att du skall komma,beställflygbiljett!När vill du komma? Jag blev väl lite tagen på sängen;vad kan det kosta ? Jag hade ju lite hum om priserna, eftersom jag har Dagens Nyheter varje dag så hade jag följt med i resebranchens annonser. Det kan väl kosta c:a 5.500:- svarade jag,Joachim sa beställ biljett. Tina sände pengarna via internet till mitt konto på Föreningssparbanken i Kungsängen. Snabbt åkte jag in till Stockholm och Vingresor bokade flygresan till Dubai den 8 november. Med retur den 19 Januari 2006.

På kvällen 16 november min 70 års dag hade  båda sönerna med sina hustruar bestämt att det skulle bjuda mig på resturang Rodeo grill. Det var en riktig flott resturang, med höga siffror i meny och vinlista.

Det var dags att beställa och vi tog alla förrätt, det beställde också till Tina som kom senare eftersom hon arbetade till 20.00.

Petter var den som beställde vin, det blev både rött och vitt, själv föredrar jag rödvin. Tina hade nu anslutit sig till sällskapet.

På kvällen 16 november min 70 års dag hade  båda sönerna med sina hustruar bestämt att det skulle bjuda mig på resturang Rodeo grill. Det var en riktig flott resturang, med höga siffror i meny och vinlista.

Det var dags att beställa och vi tog alla förrätt, det beställde också till Tina som kom senare eftersom hon arbetade till 20.00.

Petter var den som beställde vin, det blev både rött och vitt, själv föredrar jag rödvin. Tina hade nu anslutit sig till sällskapet.

På kvällen 16 november min 70 års dag hade  båda sönerna med sina hustruar bestämt att det skulle bjuda mig på resturang Rodeo grill. Det var en riktig flott resturang, med höga siffror i meny och vinlista.

Det var dags att beställa och vi tog alla förrätt, det beställde också till Tina som kom senare eftersom hon arbetade till 20.00.

Petter var den som beställde vin, det blev både rött och vitt, själv föredrar jag rödvin. Tina hade nu anslutit sig till sällskapet.

Petter och Kristy åkte hem till sig, det var ju vanlig arbetsdag för alla utom för mig som kunde ha sovmorgon.

. 

Ett framträdande på musikcaféet i Kungsängen 18 febr.2006.Det var drygt 100-tal publik som lyssnade när jag sjöng Dan Andersson visor,jag sjöng även lite allsång med publiken,det blev 2 olika framträdande under de 2 timmar ,då caféet slutade.

Tiden vid Lillsjöbadet förflöt under många år på 90-talet,kulturföreningen svarade ju för verksamheten med servering och allt.Varje år ordnades ju Lillsjöstämman med artister,dans underhållning.I början varade stämman i 2 dagar,senare under en dag,från 12.00 -01.00.

Janne Nymans var en dansorkester som spelade under 10 år tid till dansen.

Jerker Andersson med ett förflutet i styrelsen och tummis i orkestern var trogen stämman.

Varje år då Jerka fyllde år i augusti var det kalas hemma hos dem i Bålsta.Många musikanter var med ,dragspelaren Masen,busschaffören Katja,Brumme,Hasse Svedberg m.fl.

Det är lite konstigt att förstå en del här i Dubai när det gäller avstånd. Här pratar alla bara om hur lång tid det tar att åka dit eller dit, ingen pratar om 1 km eller en halvmil. Jag förstår nu att det måste bero på att det är så intensiv trafik här. Får man sitta 1 timme i bilkö, så upplevs det säkert som långt ,men det är ju inte avståndet, utan mentalt jobbigt vad jag förstår.

En dag såg vi att det skulle vara invigning av det

Nya IKEA varuhuset så när Tina och jag lämnat

Barnen på respektive skola,dagis, så bestämde vi

Att åka dit. De hade anställt 20 st vackra flickor

Som fanns på olika platser i varuhuset. Det år inte

ofta jag får fotograferas med en så vacker flicka.

IKEA invigning Dubai                                        

Nutid och framtid är det som gäller familjerna en del saker till under min vistelse i Dubai. I skrivande stund vet jag att det blir Luciafest på Skandinaviska kyrkan. Sabina och Stephanie skall gå med i tåget.

En kväll blir det middag på en Cubansk resturang med Petter och Kristy.Glöggkväll hos Joachim och Tina. Naturligtvis Julafton hos båda

familjerna. Nyåret skall ju också vakas in, var vet jag inte i skrivande stund.

Det finns ju dagar kvar med luckor i programmet, men känner jag mina familjer rätt, så fylls de med bra saker, som jag kan bevara. Sabinas födelsedag den 16 Januari 2006 är spi

Det finns naturligtvis mycket mera att berätta ur livet,men nutiden vill jag spegla genom speciella kåserier och anekdoter på mina hemsidor.
Jag hoppas att om ni har haft uthållighet att plöja igenom alla sidor,hoppas jag att ni känner mig lite bättre.Det finns mycket bra händelser i livet,njut ............

 De kommande sidorna är en fortättning på mina minnesanteckningar,från det tryckta inbundna matrialet,tyckte jag att det finns mera att berätta för kommande generation.
Alla skall komma ihåg att mitt liv förändras ju från dag till dag och hur vet barn och barnbarn hur jag har det,eftersom dom bor i Dubai.
Svårt att veta vad jag skall fortsätta med,men efter lite funderande kom jag fram till att forsätta med 2006.En resa till Benalmadena costa Spanien,nostalgisk resa med Tårtan.Vi hade haft en lägenhet där i 10 år.